lördag 22 november 2014

Nattens tårar och havets beständighet

Fårabäck 21 november. Foto: Astrid Nydahl




Natten till lördagen blev ett inferno. Nu kom sanningen ifatt mig. Först nu förstår jag att det som hände den 10 oktober verkligen har hänt. Tobbe är borta. Tobbe valde själv att lämna denna värld. Jag kände mig så förtvivlat ledsen att bara tårarna kunde tala. När jag efter lång tid och mycket tröst äntligen somnade började drömmarna om den man jag älskade - och alltjämt älskar - så mycket och som var min yngste son Tobias. Jag drömde både vackra och fasansfulla drömmar om honom. Några av dem var rena minnesfragment från både hans barndom och vuxenliv, andra var groteska och mycket dramatiska mardrömmar. Jag vaknade våt av svett, huvudkudden i den nybäddade sängen var lika våt. Mina knän smärtade mer än på länge. Efter att sakta ha skakat av mig fredagskvällens och lördagsmorgonens fasor stapplade jag ut i köket, lagade en termos kaffe, bredde några smörgåsar och så åkte vi ut till havet. Först där återkom lugnet. Jag kunde berätta om hur jag mött Tobbe under natten, jag kunde se ut mot horisonten och sjunka ner i det tröstefullt beständiga.


2 kommentarer:

Olle sa...

Kära Tomas! Vidden av den smärta du känner är ogripbar för mig som aldrig förlorat mitt eget kött och blod. Men jag kan känna igen de tidiga faserna i din sorg från när jag förlorade min far för fem år sedan.

Jag drömde också, och i början var drömmarna fyllda av sorg; mitt i natten kunde jag sätta mig upp och gråta som en övergivet barn. Men gradvis förändrades drömmarna, och i stället för förtvivlan kom ögonblick av intensiv ömhet när jag mötte min far i drömmen.

De ömsinta drömmarna var början på en internaliseringprocess där min far flyttade in i mitt hjärta. ”Pappa är min skyddsängel” eller ”jag har Pappa i fickan” brukar jag uttrycka det. Från att ha varit en person utanför mig själv har han nu blivit en abstraktion inom mig. Ljus som sprids i alla riktningar av dropparna som kastas upp av den forne tävlingssimmarens arm när han tar ett crawltag. På samma gång kraftfullt och ordlöst.

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha Olle och förlåt mig att jag försummat att tacka dig.