tisdag 18 november 2014

Dödens vanlighet och banalitet

Tobbes kista i Västra Vrams kyrka 24 oktober 2014
“I våra dagar är döden inte längre något tema. Folk dör för mycket, i serie på serie, döden blir allt vanligare och banalare, det mördas för mycket, också där i serie på serie. Den individuella döden är avskaffad som överflödig lyx. Dessutom smyger sig omedvetet den föreställningen in att när alla dör kan det inte längre vara så svårt för den enskilde.”

Orden hämtar jag ur en bok som betydde ofantligt mycket för mig för ungefär ett halvt liv sedan, nämligen Peter Nolls Den utmätta tiden som kom på svensk 1985. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att jag bara försiktigt kan öppna det utan att sidorna ramlar ur. Noll var den första jag läste som kunde ge perspektiv på döden - så som man själv önskar den, utan operationer, strålning, cellgifter - och som kunde skildra sin egen dödsprocess på ett fullkomligt osentimentalt sätt. Jag trodde jag lärde mig något av den boken.

När jag idag fick veta att två av mina barnbarn har gråtit timme efter timme av sorg efter Tobbe förstod jag att det jag trodde mig ha lärt kanske ändå inte var en lärdom som gick på djupet. Jag gråter ju själv fortfarande, dagligen försvinner jag ner i ett hål som jag inte kan sätta ett namn på, ett hål som möjligen kan beskrivas som saknad och tomhet.

“Vårt förakt för döden är inte oförenligt med den kult vi ägnar den” skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint, också det en bok som kom på svenska för mycket länge sedan, 1984.

Paz skriver ju där om mexikanska traditioner, där “döden är med oss vid våra fester, i våra lekar, vår kärlek och våra tankar”. När jag ser tillbaka på den i grunden mycket traditionsbundna begravning Tobbe fick tänker jag att det ändå inte är så mycket som skiljer oss från mexikanerna. Det är klar att vi vill förankra den föraktliga döden i det vi känner igen. Den nedsänkta kistan är den yttersta symbolen - och handfasta uttrycket - för orden “Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

Nej, döden kan inte bli banal bara för att den är vanlig. Men jag förstår att Peter Noll varnade för just det när han skrev sin bok. Och jag vet nu av egen erfarenhet hur svår den är "för den enskilde".

***

Om ni undrar vill jag bara säga att jag tagit bort minnesrutan över min son i högerspalten för att jag inte klarade att se honom där varje dag, det gjorde alldeles för ont och väckte så många avgrundsdjupa tankar i mig. Bilden av Tobias står på vårt matbord med två ljus sedan den 10 oktober. Det känns bättre och mer privat, som det måste få vara.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Beklagar djupt din stora sorg Thomas.
Jag vet ju att smärtan man bär av att förlora någon är måttet på kärleken man lyfts av till den hädangångne.
Men om det inte är din förälder utan ditt barn som är borta för all tid då tillkommer en slags existentiell skuld som gör att man klappar ihop i alla fall.
Hälsningar
HUBERT/ Lars-Erik

Thomas Nydahl sa...

Tack ska du ha Lars-Erik, du har alldeles rätt; känslan av skuld och misslyckande är mycket stor, även om den är helt irrationell. Att begrava sin egen son är en grotesk och fullständigt orimlig sak.