Existens. Samhälle. Läsning. "Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
tisdag 11 november 2014
Släpp ingen levande förbi!
Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).
Med anledning av 25-årsdagen vill jag påminna om den i särklass bästa svenska boken om muren och DDR-tiden. Peter Handbergs bok är mycket personlig men späckad med fakta.
Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.
Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.
Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.
”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.
Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.
Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.
Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Född -56 erinrar jag mig från 70- och en bra bit in på 80-talet att Östtyskland på åtskilliga håll i debatten och i medierna bland annat här i landet utmålandes som en sorts hypermodernt och i det närmaste perfekt skyltfönster för kommunismen à la Moskva. Och de ”statsdopade” östtyska idrottsstjärnorna drog ju sitt strå till stacken för att ge denna falska bild. Boken du skriver om har uppenbarligen flugit in på marknaden under min radar – ska läsa den. Har på sistone läst bl.a. Gitta Serenys ”Tyskt trauma”. Ulbricht/Honecker & Co saknade både hjärna och hjärta. Män av dylikt slag i motsvarande ställning är ju på intet sätt unikt här i världen och tyvärr talar inget för att det kommer att bli det i framtiden.
En svensk som var översättare i Dresden i slutet av 1980-talet, Ulf Modin, gav ut en bok för ungefär tjugo år sedan "Tankar kring landet som icke längre är". Arbetslöshet och psykiska problem till följd av vissa livssituationer (första delen av boken handlar om hans bakgrund) fick honom att söka sig till DDR som en sorts "sista utväg" i mitten av 1980-talet. Som utlänning var han givetvis priviligerad i förhållande till medborgarna, han kunde åka ut när han ville. STASI var obehagliga, de gjorde sig påminda emellanåt, likaså var det trist med bristen på varor. Det kompenserades av att det fanns en sorts mänsklighet (mänskligt arbetstempo på jobbet, mänskliga kafébiträden istället för kaffeautomater m.m.) som inte fanns i Sverige och som fick honom att må mycket bättre psykiskt.
NyTids recension täcker in verket väl:
http://www.nytid.fi/1995/03/det-var-en-gang-ett-land/
annars är det nog bibliotek och antikvariat som gäller är jag rädd. Läste mitt egna ex på biblioteket för flera år sedan.
Skicka en kommentar