söndag 16 november 2014

Svensk konservatism - en intressant belysning

Höst på Byholmsvägen. Foto: Astrid Nydahl
Joakim Andersen skrev igår på sin blogg om svensk konservatism:
"Jan Olof Bengtsson är en skribent och tänkare jag följer regelbundet. Han framstår som en konservativ och nationalistisk röst i en annars konform och tråkig era, och är dessutom förankrad både i ett större europeiskt sammanhang och i historien. Så är Bengtsson en av få samtida tänkare som återknyter till den en gång så starka boströmianismen, Sveriges eget svar på hegelianismen (Boström är intressant av flera skäl, både för släktskapen med en högre hedendom och det goda försvaret av korporatismen, men det kommer vi återkomma till framöver) ... Ett problem för samtida systemkritiska kretsar är historielösheten. Överheten har noggrant klippt banden till det förflutna, exempelvis genom att göra Boström snart sagt okänd. Detta innebär att vi själva mödosamt får återupptäcka vårt arv, alternativt uppfinna hjulet gång på gång. Det är då positivt att Bengtsson skrivit en sammanfattning av den svenska konservatismens historia. Han återknyter där till den genuina svenska högern, den som var dominerande före Strindberg och det sena 1800-talets kulturradikalism. Bengtsson skriver om hur den ”nya” borgerligheten redan då började bryta loss från sitt arv."
Detta påpekande gör han i en längre analys av Jan Olof Bengtssons texter, som ger uttryck för en konservativ (enligt Andersen också nationalistisk) syn. Jag rekommenderar er att läsa Andersens text eftersom den diskuterar på ett sätt som vi är ytterst ovana vid i Sverige. Här varken råskälls, demoniseras eller hjälteförklaras det. Eller med hans egna ord:
"Bengtsson tar också upp de sociala miljöer som bar upp tidigare former av svensk höger, liksom sin egen ideologiska resa. Det är kort sagt en intressant bakgrund till dagens situation."
Vän av ordning kommer förstås att invända och ställa frågor om huruvida Nydahls Occident är en konservativ (och nationalistisk?) blogg. Den svenska sömnsjuka som kallas politisk korrekthet angår mig inte längre. Livet är för kort för tjafs. Den senaste månaden av mitt liv har lärt mig att livet rentav kan upphöra när som helst. Om man förlorat sin bildningslust har man förlorat själva viljan att leva. Söndagsläsning alltså.


2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Motpol är bra. Läsarna förutsätts vara någorlunda tänkande och kunna följa intellektuella resonemang. (Motpolen till Motpol är väl Avpixlat, där läsaren helst inte bör vara för kritiskt inställd vad det gäller fakta och liknande strunt.)

Läste några av Jan Olof Bengtssons artiklar också, och de är intressanta. Sedan undrar jag hur pass representativa för svensk konservatism Motpol och Bengtsson är. De kanske utgör en väldigt marginell strömning, på samma sätt som en hållbarhetscertifierad vänster utgör en försvinnande minoritet av det som kallas vänster i Sverige idag.

Thomas Nydahl sa...

Björn, på den första punkten delar jag din uppfattning. Avpixlat är rännstenskultur, illa skriven och maniskt fixera.

Motpol har ett par väldigt intressanta skribenter, Joakim Andersen är den särskilt spännande. Man behöver inte dela "åsikt" i alla avseenden, men man kan glädja sig åt att det ännu finns några seriösa människor i aftonlandet.