Simone Weil om glädjen, smärtan, lidandet

Foto: Astrid Nydahl

I Tyngden och nåden (översättning av Margit Abenius) skriver Simone Weil:

"Glädjen och smärtan står inte i motsats till varandra, men dess olika arter gör det. Det finns helvetesglädje och helvetessmärta, läkande glädje och läkande smärta, himmelsk glädje och himmelsk smärta."

Jag har läst Simone Weil sedan 1982. För varje större händelse i mitt liv som innebär en radikal förändring eller en radikal olycka läser jag henne med nya ögon, eller med Ciorans ord "som en annan människa".

"Det ligger i vår natur att undfly lidande och söka njutningen. Det är enda skälet till att glädjen brukas som symbol för det goda och smärtan för det onda. Och det har gett upphov till de bildliga föreställningarna om paradis och helvete. I realiteten är glädje och smärta ett oskiljaktigt par."

Ja, så är det förstås. Lidandet står hela tiden i relief mot glädjen. Ett liv med ständig glädje vore lika outhärdligt som ett konstant lidande. "Ett oskiljaktigt par" måste de vara. Jag tror att Simone Weil sammanfattar det allra bäst i orden "Lidande - kunskapskälla och förvandling", eftersom jag i lidandet erfar något nytt, något som på djupet påverkar mig. Jag kommer inte ur sorgen efter min son utan att ha förvandlats, det blir jag allt mer övertygad om för varje dag.

Innebär det att lidandet är eftersträvansvärt? Jag tror inte att man behöver "sträva" efter det. Det finns, oavsett. Det är en av livets byggstenar. Också den egna döden ingår ju i kalkylen, den vi aldrig gjorde och aldrig behöver göra. Simone Weil säger: "Det som vi inte tror är möjligt, det tvingar olyckan oss att erkänna som verkligt."

Jag har förlorat några mycket viktiga vänner. Hos en av dem satt jag vid dödsbädden. Det var svårt. Det var tungt. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare. Men det gjorde jag. Vi gör ju det, vi människor. När vi erkänner också döden som en högst reell faktor kan vi gå vidare efter att ha mött den, ja efter att ha suttit bredvid den.

När jag för en månad sedan kom till sjukhuskapellet i Kristianstad kände jag att jag skulle falla. Trots kryckorna drogs jag mot golvet i förtvivlan. Jag hade en av mina döttrar och hennes fästman som bokstavliga stöd. Jag ville inte gå in till min döde son. De tvingade mig med milda rörelser och sa: "Du måste, du kommer att ångra dig om du inte går in." Jag gick in. Jag kysste hans kind. Jag smekte honom. Han utstrålade frid. Hans mun var halvöppen men han luktade bara gott. Jag tog hans hand, den var ännu smutsig efter dagens arbete. Han hade arbetskläderna på sig. Ja, jag stod där inför "olyckan" och "lidandet". Men hans lidande var ju över - vem var jag att tro att mitt lidande skulle kunna mätas mot det han gått igenom? Jag ser att lidandet är en kunskapskälla - och en förvandling.