fredag 21 november 2014

Tillvaron bortom kulturen där allt passerar ostraffat

Östersjökusten 28 oktober. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):
”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.
Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska. T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper. Kertész:
”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”
Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som Kertész säger. Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus, pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta beteende istället borde betraktas som exempel på kulturlöshet, icke-kultur. Det är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra” anförs när beteendet ska förklaras.

Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på fritidsgårdar är orsaken. Så resonerar man kanske om man är oförmögen att se mönster som är större än de enskilda handlingarna. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att ”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2).

Detta språk tycks helt utgå ifrån generationsbestämda läten, utstötande av manliga respektive kvinnliga kortsignaler av typen ”Ja ba” (Jag bara), idag kryddat med allt fler anglicismer och från den mediala världen inlånade ord och satsbyggnader. Den tydliga normen för denna kultur, denna mentalitet, blir det konforma, det som alla kan spegla sig i; boktiteln, tv-serien, popmusiken.

Bokhandeln förvandlas till lager för stapelvaror (just nu för det som på babyspråk heter ”spänningslitteratur”), televisionen följer i spåren och gör långa serier av dessa stapelvaror och popmusiken tar över hela det offentliga rummet med klubbar, restaurangmusik som gör samtal omöjliga, butiksmusik som gör det till en plåga att handla ett par strumpor, och stadsfestivaler som veckovis gör tillvaron outhärdlig för människor som lever och verkar  i stadskärnorna.

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community.  Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.

2 kommentarer:

minervablogg sa...

Huvudet på spiken. Tack för denna analys!

elina sa...

Precis. Var i bokhandeln och skulle köpa en prisbelönt, omtalad, kritikerhyllad bok som kom i våras och fortfarande rekommenderas som julköp. Nix. Fanns inte kvar inbunden längre, men den fanns i pocket. Att ge pocket som present är för mig nedköp men det fick bli så.

Hoppas du mår drägligt. Det som finns omkring dig behöver just dig.