lördag 22 november 2014

Nattens tårar och havets beständighet

Fårabäck 21 november. Foto: Astrid Nydahl




Natten till lördagen blev ett inferno. Nu kom sanningen ifatt mig. Först nu förstår jag att det som hände den 10 oktober verkligen har hänt. Tobbe är borta. Tobbe valde själv att lämna denna värld. Jag kände mig så förtvivlat ledsen att bara tårarna kunde tala. När jag efter lång tid och mycket tröst äntligen somnade började drömmarna om den man jag älskade - och alltjämt älskar - så mycket och som var min yngste son Tobias. Jag drömde både vackra och fasansfulla drömmar om honom. Några av dem var rena minnesfragment från både hans barndom och vuxenliv, andra var groteska och mycket dramatiska mardrömmar. Jag vaknade våt av svett, huvudkudden i den nybäddade sängen var lika våt. Mina knän smärtade mer än på länge. Efter att sakta ha skakat av mig fredagskvällens och lördagsmorgonens fasor stapplade jag ut i köket, lagade en termos kaffe, bredde några smörgåsar och så åkte vi ut till havet. Först där återkom lugnet. Jag kunde berätta om hur jag mött Tobbe under natten, jag kunde se ut mot horisonten och sjunka ner i det tröstefullt beständiga.