Långfredag

Haväng, april 2014. Foto: Astrid Nydahl

"Skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst, snikenhet, lättja, företeelser som inte har saknats i någon civilisation, inte i en aktuella heller. Det återstår två möjligheter för människan att för några ögonblick vara mer och annat än hon är: barmhärtighet och vällust." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Långfredagen har en stark och unik plats i vår kultur. Så också här hemma. Med andras ord:

"Långfredagen firas till minnet av Kristi död på korset. Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag. Under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud. Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag. Det är först i modern tid som den har blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder. Långfredagen var årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna. Det förbudet upphävdes först 1969. Maten på långfredagen var i äldre tider oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas. In i vår tid har det funnits de som avstått från grädde i kaffet på långfredagen." Från Nationalencyklopedin.

Men finns denna plats och tradition levande kvar? I mycket ringa omfattning. Det första jag såg när jag på nätet kikade i lokaltidningen var en artikel som berättade att handelsföreningen  gärna såg att butikerna höll öppet så länge som möjligt. "Hjulen måste snurra" heter det. Eller med Márais ord: snikenhet. Det är i brottet mellan tradition och realiteterna som människor blir sjuka, mentalt sjuka, brutna och trasiga. När traditionen - oavsett om vi "gillar" den eller ej - kastas på sophögen eller förhånas uppstår också vår inre hemlöshet, vår förvirring, rädsla och otrygghet. Jag låter påskhelgens alla dagar vara det de varit sedan länge.

Och när det gäller situationen i Ukraina tror jag att man med största fog kan använda Márais ord: "skurkaktighet, bestialitet, oförminskad blodtörst" och vända dem dit de hör hemma, i Kreml, i Moskva, i Putins krets. Kanske ska jag också i denna situation påminna om vad som varit min grundinställning till det sovjetiska/ryska alltsedan ungdomsåren. Läs mer här.