"Godhet" och tyranni som slavspråk

Bygatan i juletid. Foto: Astrid Nydahl

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Idag är det nyårsafton. Om det behöver jag inte annat säga än att jag och vi alla från och med i morgon måste lära oss att skriva "2015". Det duger som beskrivning av ett nytt år. Resten lär vi får tampas med som vanligt.

Jag skriver ingen nyårskrönika eftersom jag inför julen i år publicerade denna tämligen familjenära krönika. Annars är det ju ingen brist på såväl viktiga som rentav brännande frågor att resonera kring. Och just det gör jag löpande i bloggen. Skulle man påminna om några avgörande händelser kunde man lätt identifiera dem: Ryssland/USA/Ukraina, Mellanöstern/Islamiska staten, EU/ekonomiska kriser och folkliga protester, Islamismen/ laglösa arabstater med störtade despoter samt inte minst den groteska politiska utvecklingen i vårt eget land (vilken ju på sätt och vis ovanstående nyårstext berör).

Céline sedd genom Ekerwalds ögon

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.

"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)

Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:

"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"

Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:

"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."

Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.

Enzo Traverso om judenheten och frigörelsen

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:

Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser.

Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:

Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…)

Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget.

Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.

Decemberöverenskommelse och utlyst tystnadskultur

Den svenska politiska klassen har idag fått ett nygammalt ansikte. I själva verket är det sex ansikten som flyter ihop till ett och därmed förvandlar Sverige till ett politiskt väckelsemöte. Den stora väckelsen är den ideologi - "samförståndets" tystnad - som rått ganska länge, men som nu formaliseras och görs till högsta politiska princip. Hela den socialmoderata tillväxtreligionen blir här en parlamentarisk hydra som i princip avskaffar all politisk opposition. Det mina vänner kan vi kalla "fascism light" - i realiteten en med "demokrati" och "folkvilja" maskerad, totalitär statsmakt som med möten bakom kulisserna sidsteppar och avväpnar riksdagens öppna debatter och beslut. Inte ens SD kommer att kunna bete sig som "opposition", ty vad de än säger är de på förhand uteslutna från både diskussionen och besluten. Dagens uppgörelse har ju som främsta syfte just det! Vänsterpartiet fortsätter på sin föga smickrande väg som "kamrat 4%" och ger den sexhövdade hydran sitt fulla stöd. Vad annat hade de kunnat göra? Hand i hand går samtliga så kallade "rörelser" in i hydrans kropp, utan jämmer, utan klagan, men med en enda formulerad tes som vägledning. Den kallas "den nya politiska situationen". Och hydrans namn blev "decemberöverenskommelsen", och bekräftade att Sverige också är stilbildande för europeiska, politiska eufemismer. Oavsett antal huvud är denna hydra ett monster, och det träsk den här lurar i måste sägas vara själva det politiska system som säger att tystnaden och "samförståndet" är vägen som leder framåt. Jag tror tvärtom, det systemet leder alltid, då som nu, till en förstärkt totalitär tendens. Utan en motsättningarnas, konflikternas och debatternas dialektik stelnar allt i en förkvävande form. Hur den slutligen kommer att se ut är det ännu ingen som vet.

Gästbloggaren Gunnar Lundin om E.M. Cioran

E.M. Cioran - en god europé

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vilken skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker som då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Alla former av efterlåtenhet mot makt och självgodhet är nu måltavlor i Ciorans Bitterhetens syllogismer (övers. Jon Milos). Men fortfarande är han entusiast. I dessa utfall mot världens dumhet och ondska finner han genom negativism en desillusionerad möjlighet till liv. Varje världs frälsande idé har lett till inkvistionen eller Gulag. Och världens tyngd lämnar hans axlar – .

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.

Och vår samtid uppmanar individen att se sig som det graviterande centret för tillvaron, gynnad eller hotad från alla håll. Den modige och den fege är i samma mån slavar under faran; den förre söker sig till den, den andre från den. I Sammanfattning av sönderfallet är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Det har uppstått ett tomrum; istället för ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning en isande vind från det förflutnas historiska fläckar.

I det läget går Cioran från det kollektiva till det enskilda och vardagligt funna. Missräkningen över en jublande framtidstro har varit så stark, att han nu, nedkommen på jorden, blir en diktare. Hamlets ambivalens blir hans. Vad är filosofin mot Job, Shakespeare, Bach? Finns det inte en sorts tacksamhet över erfarenheten som gör livet uthärdligt?
   
”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” – Och ändå är det just hoppet som återkommer hos Cioran; också hoppet att få förtala världen. Att följa sina instinkter. Disiecta membra poetae = det spontana och ofullbordade, är för Cioran det goda. Denna möjlighet att vara kynisk och spontan? En viss hänsynslöshet som står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen. ”Sönderfallet” som gäller allt som fötts in i tiden, har också ett förhållande till ”intet”, ”tomheten”, något oförstörbart. Det ges bara nya namn för det; Cioran räddar det och blir en skeptisk mystiker. Han väljer att skriva utifrån den sömnlöshet, hemlöshet och utsatthet där möjligheten till den solitäres liv i kritisk, även självkritisk, gemenskap kan vidta.

Gunnar Lundin

***

Här finner du några av mina egna texter här i bloggen om Cioran:

Det totalitäras frestelse.

Tears and Saints.

Leva i konflikt med sin tid.

En betraktelse efter den norska massakern.

De dödliga ismerna.

Tankar som inte har åldrats. Miguel Torga igen

Miguel Torga i hembygdens berg

Denna jul läser jag också Miguel Torga, som ni säkert sett. Ibland förvånad jag över att hos honom finna det slags civilisationskritik som idag av den politiska klassen betraktas som extremism. På 1950- och 1960-talen formulerade han radikala tankar om sin vantrivsel i kulturen, denna läkare och författare som tidigt blev ett så stort namn i sitt eget land.

"Vi är tillbaka i folkvandringarnas tid, vi invaderas av ideologier i stället för av barbarer. Världens värdetillgångar ser ut som ett skövlat fält. Människosjälen liknar en videkvist som vrider sig under intoleransens alla stridiga vindar. Ingen ande, hur ointresserad den än är, får frid inom sitt gebit. En sådan lycka får endast de trogna lycksaliga njuta, som står i harnesk mot varandra i sina många samfund, politisk, religiösa, ekonomiska, litterära, kulturella eller andra. Precis som i primitiva samhällen ingår man antingen i en klan och godtar gemenskapens credo eller också förlorar man rätten till sitt eget liv. Till liv och död, för samma intolerans kan drabba eller drabbar den förtappades minne. Avskildhet är inte längre möjlig i våra dagar. Det finns inte en vrå på jorden, där en fri människa kan finna en hemvist." (Coimbra den 14 september 1961, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Redan två dagar senare konstaterar han:

"Städerna har blivit monumentala bländverk av betong och rovgirighet, och människorna som bor där har blivit bländverk i miniatyr av kött och tanke. Var och en som fortfarande längtar instinktivt efter det enkla, det omedelbara, det sanna måste fly dem så ofta man kan och återvända till hembygden. Om inte annat så för att konstatera, hur långt man kommit i sitt förfall..."

Detta är tankar som idag betraktas som en ganska mild kritik av de postmoderna urbana miljöerna. Det som kanske syns allra tydligast idag är ju konsumismen som ideologi och trosuppfattning, en förödande kultur som sätter människans materiella sida i första rummet och underblåser den till dess ordspråket "Jag handlar, alltså finns jag" blir ett livsideal. Jag såg före jul en intervju med en finsk stadsarkitekt, som berättade att man i Finland sedan länge slutat bygga gallerior. Med hans ord ekande i huvudet betraktade jag det gigantiska Galleria Boulevard vars tredje etapp nu byggs, och där den andra etappen ska invigas i mars. Det är en byggnad som aldrig kommer att fyllas av handlare, eftersom den är alldeles för stort tilltagen. Av de mer än 70 butiksytorna är det hittills bara 40 som är klara för invigning. I etapp ett som öppnades med pukor och trumpeter har minst två butiker redan gått i konkurs. Så ser superkapitalismen ut; miljarder pumpas in i betongprojekt som förstör stadskärnorna, och när den enskilde handlaren ska försöka leva upp till projektets ideal blir han ganska snabbt blottställd.

Natten till igår började människor här i staden köa redan klockan 03.00 för att få vara med på "rean". Det säger inte så lite om var vi befinner oss, och hur snett vi hamnat i de tappra försöken att skapa våra liv.

Engelsk press uppger att gigantiska belopp läggs på rean, och att det på nätet handlas för drygt en halv miljon pund varje minut! Studera de bilder som illustrerar den engelska rean, redan i människors blickar anar man att något är galet.

Julläsning på 1920-talstyska

Landön på Juldagen 2014, foto: Astrid Nydahl

Jag tycker om det uppfordrande. Jag föraktar det följsamma och undergivna. Och ändå ägnar jag mig, som de flesta, åt meningslösa tomheter titt som tätt. Denna jul är ett undantag. En verkligt uppfordrande uppgifter är att läsa Oswald Spenglers Nybyggnaden av det tyska riket, utgiven 1924 och nu för första gången på svenska i översättning av Lars Holger Holm som i sitt förord kallar boken "ett tidsdokument" och ändå en bok som "speglar även vår tid och de dramatiska sociala omvälvningar vi i ögonblicket genomlever". Jag ska förstås läsa på ordentligt och be att få återkomma med en anmälan. Men redan denna Annandag jul vill jag bjuda på några rader ur den, från första kapitlet med titeln Träsket:

"Vi har inte längre något fädernesland, utan partier; inga rättigheter, utan partier; inget mål och ingen framtid, utan partiintressen. Och dessa partier, än en gång sagt: ingen del av folket, utan affärssammanslutningar med en betald ämbetsmannaapparat som stod i samma förhållande till amerikanska partier som en loppmarknad till ett varuhus - fast beslutna att ge fienden allt han begärde, skriva på varje fordran, inge honom mod att göra alltmer vittgående anspråk, endast för att inom landet självt ostört kunna tillgodose sina egna intressen."

Ja, smaka på den och fundera över vad innebörden för vår tid är av ord skrivna och utgivna 1924. Jag blir under läsningen alltmer fascinerad av hur mycket som ännu tycks äga giltighet. Nej, jag är inte så dum att jag inbillar mig att man kan sätta ett likhetstecken mellan 1924 och 2014.  Däremot så tror jag att man kan lära något av den tiden. Vi vet ju ganska bra vad årtalen står för. Vi vet att det första världskriget svept fram över Europa och lagt hela städer i ruiner och mördat många människor. Vi vet att det andra världskriget inte låg särskilt långt fram i tiden. Och vi vet att Spenglers arbeten hade betydelse då, och att de har det nu. Så från den ena världens undergång till den andra ser jag en röd tråd löpa också i de konkreta analyserna. Nog kan vi känna igen oss i beskrivningen av partiapparaternas politik, deras brist på förankring - minns arbetarrörelsen och bonderörelsen och fråga dig var deras rörelser finns idag - och inte minst den partilojalitet som avkrävs den som ens vill försöka göra något. Partipiskans tidevarv började inte med oss. Förhoppningsvis kan den avskaffas i våra barnbarns vuxenliv.

Två portugiser till tröst en svensk juldag

Fernando Pessoas penna

"Här befinner jag mig på toppen av ett berg. Mina ögon stirrar vidöppna i mörkret och försöker att i anteckningsboken, som jag knappt ser, förlänga den dagarnas äventyrliga skrift som jag försöker sätta på pränt i mitt kalendarium. Allt detta flackande världen runt för att hitta en säng! Men min kropp kan inte vänja sig vid någon madrass, och inte heller finner min själ någon vila. Jag lever i en vandrande vaka."

(Miguel Torga, 27 december 1969, ur Inre frihet, översättning av Arne Lundgren)

Julafton, lucitansk och skånsk

Lissabon. Foto: Lennart R.

"I cirkeln av mina vålnader, som alltid infinner sig den här dagen, sitter jag och rör om i brasan av härden."

Så säger han, Miguel Torga, i dagboken på julafton 1977.

Jag kan bara instämma, eftersom jag tror att några vålnader kommer till mig denna helg. Torga säger samma dag:

"Och vi låter de heliga timmarna skrida fram i väntan på dagbräckningen. Då kommer mina följeslagare att helt diskret återvända till de dödas lugna värld och själv ska jag yrvaken vakna upp till de levandes oroliga värld."

Oavsett vad så önskar jag er alla en god jul - och med det menar jag en jul utan prylstress, utan konsumtionshysteri, men med desto mer av mänsklig samvaro, god mat och dryck med långa sittningar till bords, kanske någon vacker musik och sång, men framför allt med den frid och stillhet vi alla erbjuds att ingå i.

En walesisk präst och diktares ord i jultid

Aberystwyth, Wales. Foto: Astrid Nydahl

 

R.S. Thomas

JUL BLAND BERGEN

De kom över snön till brödets

renare snö, fumlade med det i sina grova

händer, fattade det med läpparna

likt djur, stirrade ner i den mörka kalken

där vinet glänste, kände det skarpt

mot tungan, skälvde som vid minnet

av en synd och hörde för ett ögonblick

kärleken skrika i hjärtats krubba.

De reste sig och återvände till sina magra

arrenden, som låg nakna i det ödsliga

decemberljuset. Deras horisont krympte

till den egna, steniga åkerlappen

med dess träd, där blåsten naglade fast

den förfärade kropp som inte hade bett

om att bli född.  

(Tolkning av Ingemar och

Mikaela Leckius 1995)

R.S. Thomas ( 1913-2000)

"Personligen är jag emot amerikanism"

Gottfried Benn (1886-1956)

Vi gjorde som vi brukar. Ta sig in till stadscentrum för att handla julöl och snaps är det aldrig tal om. Det skulle tvinga oss in i den fasansfulla gallerian. Vi kör till Åhus istället, först för en fika nere vid havet och sedan in till torget. Mycket folk idag, förstås, men hellre trängas i den lilla lokalen som påminner om en gammal lanthandel och få med sig de åtråvärda dropparna hem.

Tankarna gick till Gottfried Benn och den fina volymen Dikter & Breviarium (Norstedts, urval och tolkning av Peter Handberg). Det är en bok jag aldrig tröttnar på. Låt mig visa varför:

"Det finns dagar så tomma att man förvånar sig över att inte fönsterrutorna trycks ut av det negativa trycket; det finns tankegångar så utsiktslösa att de berövar en medvetandet. Det bara är så, det är inget att göra åt." (1922)

Och:

"Personligen är jag emot amerikanism. Jag är av den åsikten att den rent utilitaristiska filosofin, optimismen à tout prix, 'keep smiling' och det ihållande flinet inte passar den västerländska människan och hennes historia. Jag hoppas att den europeiska människan, åtminstone som konstnär, alltid kommer att kunna försmå det enbart nyttiga, massartikeln och kollektivplanen och enbart leva av sitt inre." (1928)

Eller för att smaka på hans dräpande tidsdiagnos från 1937:

"En förskräcklig värld runtomkring oss! Ofta bortglömd, ibland alldeles ohyggligt tydlig: rena skiten helt enkelt, det låga i sig, ovärdigheten som sådan i tidningar, i böcker, på teatern, i de offentliga talen, ja i allt det tyska överhuvudtaget. Utan räddning? Utan slut? In aeternum? Ja, jag tror det. Tiga, och mödosamt sätta ihop rad för rad, vers för vers och den ena tanken efter den andra, utan hopp, utsiktslöst, smärtsamt och alltid med avgrunden i tankarna, tills någon bårhusvaktmästare sluter ens förtorkade ögon med betalda affärsfingrar - det beseglade ödet. Ecce homo germanicus"

Man kunde förstås tillägga att det tycks gälla också vår tid och vår nation.

Året som gick. Krönika för jul och nyår

Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag vill i år skriva en mer personlig krönika än vanligt. Men jag vänder mig till alla läsare med några nedslag i det gångna året.

2014 har varit ett svårt år. Mycket svårt. Ibland nästan outhärdligt.

Jag rivstartade den 2 januari med artrosskola. Det var ingen succé alls eftersom mina knän var helt förstörda. Kontanta besked efter röntgen visade att det mesta av brosket var borta och därmed var sjukgymnastik i praktiken omöjlig. Nu skulle den långa vandringen börja.

Mitt barnbarn Ella fyllde sju år i januari. Min dotter Catarina blev 35 samma månad.

I början av mars var jag på Ortopedkliniken i Hässleholm för provtagningar och möte med läkaren som skulle operera mig. Jag avbeställde operationen när det stod klart att den skulle göras medan jag var vaken. Mardrömmarna stod i kö.

Mitt barnbarn Hannes fyllde 11 år i mars.

Jag gav ut boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism i mars. Den fick en handfull recensioner på nätet och ett par från veckopress. Från dagspressens kultursidor var det tyst. Inte ens de som bett att få recensionsexemplar skrev ett ord om den. Kvällsposten i Malmö utgjorde ett undantag. De gjorde ett helt uppslag, till min stora förvåning.

Min yngsta dotter Ditte fyllde 30 år den 25 april, dagen då Portugal firar sin ”nejlikerevolution” och vi här hemma traditionsenligt skålar i något vin från just det landet.

Den 13 maj fyllde min äldste son 41 och mitt barnbarn Ebba 13. Dubbel födelsedag och ändå anspråkslöst firande.

Den 19 maj var det Hugos tur. Han blev nio. Sitt fasansfulla Alströms syndrom bär han på varje dag och under året drabbades han bl.a. av diabetes och svårare skelettproblem, varför han numera är nästa helt beroende av rullstol.

Den 27 maj fyllde min dotter Lina 32. Den 12 juni skulle Alfons ha fyllt 12 år om inte cancern redan hade tagit honom.

Barnbarnet Alma blev 10 år den 5 juli. Min guddotter Cindy fyllde 25 samma månad.

Den 16 juli fyllde min yngste son Tobias 28 år. Astrid och jag var hemma hos honom veckan innan med tårta och kaffe. I present fick han en fin biografi över Johnny Cash. När vi satt där under äppleträden, samtalade och skrattade, kunde vi inte ana vad som väntade. Tobbe var, som han brukade, ömsom vemodig, ömsom skämtsam och ironisk.

Med ett glatt familjegäng på Solgården vid Ivösjön

Sista veckan i juli ställde vi till med stor fest. Astrids döttrar och alla barnen kom ner från norrländska Älvsbyn till Skåne. Vi hade hyrt en kursgård vid Ivösjön, och runt 40 personer blev vi som satt till bords utomhus den där lördagen då termometern visade 32 grader! Barnen badade oavbrutet. Hälften av mina barn och många av barnbarnen var också med.

Samma lördag fyllde mitt yngsta barnbarn Lykke 6 år och hon pratade mycket om den väntande skolstarten.

Den 28 augusti firade Astrid och jag vår 20-årsdag. Det räcker ju att vi träffar barnbarnen för att förstå hur tiden försvinner bakom oss, men det var ändå märkligt att konstatera att så många år gått.

Min fosterdotter Ljubitza blev 43 i september. Astrid gick i pension! Nu delar vi all vår tid tillsammans. Och sedan i somras tar vi oss nästan varje dag till kusten för frihet, frisk luft och en kopp kaffe.

Måndagen den 8 september 7.30 på morgonen var det dags för operation. Jag var förbluffande lugn på vägen dit. Fick epiduralbedövningen som jag fruktat, men som var en försumbar smärta. Operationen tog 45 minuter, jag låg bedövad men fullt vaken på operationsbordet och hörde sågen såga och hammaren slå. På kvällen, kanske ett par timmar efter att bedövningen slutat verka kom de fasansfulla smärtorna. Något liknande hade jag aldrig upplevt. Tre dagar var jag kvar på sjukhuset. När jag bevisat för sjukgymnasten att jag kunde gå med kryckorna fick jag åka hem. Nu började en seg, svår och smärtsam rehabilitering, som skulle fortsätta långt in i december.

Den 12 september fyllde min äldsta dotter Malin 39 år!

Den 25 september blev barnbarnet Vera 8.

Tobbes grav, bredvid syskonbarnet Alfons, i Västra Vram.

Fredagen den 10 oktober inpräntades i mig för alltid. Astrid och jag satt med en måltid och en flaska vin när telefonen ringde vid halvnio-tiden på kvällen. Jag såg genast på Astrids ansikte att det hänt något hemskt. Jag tog luren och hörde Birgittas röst, ord för ord minns jag: ”Thomas, Tobbe är inte med oss längre, Tobbe är död”. Jag minns bara att jag sedan skrek och ville falla till golvet och låtsas att allt var en ond dröm. Men så fick jag tala med min dotter Catarina som meddelade att en vän till henne skulle komma och hämta oss, så att vi kunde ta farväl av Tobbe i sjukhuskapellet. Det var absurt. Där hade Astrid sin sista arbetsplats som sjukhuspräst. Bara några veckor tidigare hade hon lämnat den. Nu stod hennes efterträdare, en ung präst där och tog emot oss. Jag stod hos Tobbe gråtande, jag kysste hans ansikte, smekte hans kinder och kunde inte förstå att han var död. Han var sig så lik. Alla hans drag fanns där. Den lätta skäggstubben, de av hårt arbete smutsade händerna. En svår tid började för oss alla. För hans syskon, för hans vänner och arbetskamrater, för alla syskonbarnen som ännu befinner sig i akut sorg. Hans begravning några veckor senare blev en fantastisk manifestation av tradition och samhörighet. Hans närmaste bar honom till sista vilan, och 125 av oss möttes i Medborgarhuset för gravöl. Många timmar av samtal och minnen blev viktiga för oss föräldrar. Att Tobbe skulle ta sitt eget liv hade jag inte kunna föreställa mig, men jag var väl medveten om hur han fick lida av sin epilepsi.

Alla kondoleanser i form av brev eller e-post betyder så mycket för oss. Det handlar om flera hundra. Och blommor, kransar och donationer till hjärn - och epilepsifonder, har i lika hög grad värmt oss i dödens kyla. Tack till er alla!

Den 17 december fyllde mitt barnbarn Joel tio år och så sent som i lördags, den 20 december, blev mitt första barnbarn Rakel 17!

Nu väntar ett par julfiranden hos nära släktingar, barn och barnbarn, men på julafton är vi två ensamma här hemma. Det blir en fridfull julafton precis som vi vill ha den. Alla år vi haft tillsammans har Astrid arbetat med julnattsmässan och alltid kört hemifrån på kvällen för att återvända mycket sent. I år är hon hemma med mig.

Årets bloggande har varit en fascinerande upplevelse. I samband med vissa händelser har läsarantalet stigit till mer än det dubbla. Men för det mesta har jag en konstant, rimligt stor, läsekrets. De flesta finns förstås i Sverige, men jag har trogna läsare i Danmark, Finland, Norge, England, Frankrike, Tyskland, Israel, USA och Kanada (liksom enskilda läsare i flera andra länder, spontant tänker jag på de läsare som finns i Zagreb, Wien, Kosova och Albanien).

Jag tar tillfället i akt att önska er alla en riktigt god jul och ett något bättre 2015. 

Att förstå friheten när den kan mistas

För att få perspektiv på tillvaron går jag ofta till Hans Ruin.

Det var en slump som fick mig att börja läsa honom för ett antal år sedan, och jag köpte hem en handfull av hans böcker, som är relativt lätta att finna antikvariskt.

Vi befinner oss i en tid då det pågår krig i Europa, och då de två supermakterna USA och Ryssland mäter sina krafter just här. Allt som sades mellan Sovjetunionen och USA när muren föll tycks glömt och nergrävt. Hur nära NATO kan komma de ryska gränserna utan att ett kallt krig övergår i varmt vet vi inte än. Men vi kan cyniskt konstatera att det krig som pågår i Ukraina har att göra med detta.

Hans Ruin skrev i Ett land stiger fram (1941) om vad som hotade att förgöra Finland som nation:

"Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi vet inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rätt och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller riktigt vad det innebar att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde."

Det perspektivet borde vägleda oss varje stund. Hela vår kontinent befinner sig i ett tillstånd som påminner om leken "hela havet stormar". Det är bara att bege sig till vilken matbutik som helst så blir man vid entrén medveten om vem dessa människor är som sitter med en mugg framför sig och säger "hej hej" eller "pliiiis". Eller varför inte läsa sig till kunskapen om hur två länder som båda är EU-medlemmar - Sverige och Rumänien - behandlar sina medborgare utifrån helt olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar. Vem hade trott att välgång väntade med EU-inträdet? Och värre kommer det att bli efterhand som fler av dessa fattighus får sina medlemskap. Det, om inte annat, kommer att utlösa nya former av skred och katastrofer. Vi kommer inte att följa det på tv utan just vid tröskeln till våra hem.

Ja, jag återvänder gärna till Hans Ruin.

Inte längre ön...

Foto: Astrid Nydahl

"Sorrow is no longer the island but the sea." (Nicholas Wolterstorff, Lament for a son, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

"Sorrow comes in great waves... but it rolls over us, and though it may almost smother us it leaves us on the spot and we know that if it is strong we are stronger inasmuch as it passes and we remain." (Henry James, Grief Defiened, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. När jag kommer hem till henne i eftermiddag måste jag lägga vikten vid hennes glädje och inte på vår gemensamma sorg. Kanske kan vår stund tillsammans bli bättre och viktigare av den tyngd vi bär, just för vi gör det tillsammans? Sorgen är, som sägs i citatet ovan, inte en ö, utan det hav som omger ön. Men det finns något trösterikt i det Henry James säger, att vi kanske trots allt finns kvar här när den blåst över.

Kärleken till barnbarnen talar som ämne högre än döden. Problemet är att döden har ett större och kompaktare mörker. Kan jag släppa in kärleken till barnbarnen så den lyser - rent av genomlyser - upp mörkret? Jag vill tro det.

Den eviga ungdomen och underhållningen

"Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger)

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryck brist på bildning. Den vill ha en lallande och trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut något eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

Det är ett tungt vägande skäl till att jag aldrig befinner mig i centrum i jultid. Inte heller i år. Barnens små klappar köpte jag tidigt i höstas. Själv behöver jag bara god mat och god dryck. Och en vacker avrundning på nyårsafton.

Tomhetens eko och sorgens skri

Foto: Astrid Nydahl

Det går inte att fly undan. En förmiddag eller så kanske det lyckas att skingra tankarna, sedan är de tillbaka igen.

Sorgen får ta sin tid, säger man till mig. Men jag vet att den tiden kan bli ohyggligt lång. Man blir en tomt ekande kropp eller så skriker man rakt ut i luften.

Vi hamnade vid havet igen. Luften var behaglig ljum och det var nästan vindstilla. Där stod jag och tänkte på min förlorade son. Det var ett virrvarr av tankar. De ledde inte fram till något.

Kanske blir det bättre under lördagen. Då far vi iväg för att gratulera mitt äldsta barnbarn på hennes 17-årsdag. Jag har sagt det förut: man måste, trots allt, leva för de levande.

Historia, rätten att existera

Foto: Astrid Nydahl

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration:

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

Václav Havel: ur Sommartankar - och några ord om varför jag raderat Björn Söderbloggarna

Foto: Astrid Nydahl

"Högerdogmatismen med sin griniga intolerans och sin fanatiska tro på allmänna lärosatser stör mig liksom vänsterns fördomar, villfarelser och utopier. Idag kan vi tyvärr uppleva att en saklig analys av konkreta problem och ett lugnt, fördomsfritt övervägande fördrivs från den offentliga debatten av något slags 'marknadsraseri´. Denna marknadsekonomins 'renhetskult' kan förstås vara lika farlig som den marxistiska ideologin, då den utgår från samma mentala ståndpunkt, d.v.s. från förvissningen att teorin i grunden är klokare än livet och att allt som står i strid med de teoretiska lärosatserna, som undandrar sig eller överskrider, i princip är förkastligt."

*

Något helt annat. Jag har tagit bort mina bloggtexter om Björn Söder och pratet om nationalitet, etnicitet och minoriteter. Ju mer jag såg av detta apspel, desto mer insåg jag att det befann sig på en nivå som jag i själva verket föraktar. Vad bryr jag mig om politikerklassens ord om ditt och datt? Inte ett förbaskat dugg egentligen. Att det går åt helvete har jag förstått i halva mitt vuxna liv. Att det går åt helvete ganska fort nu inskärps i mig för varje ny dag. Så: sakfrågor ska jag med glädje diskutera här i bloggen, som alltid, men det mediala apspelet ska jag inte ens närma mig. Tack ändå för alla era kommentarer under dessa dagar. De försvann ju förstås också när jag tog bort själva texterna.

Nyare mosaiker av Anders Björnsson

I oktober 2010 skrev jag här i bloggen om Anders Björnssons bok Nya Mosaiker:

”Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna ’har den ordinära tidningsnotisens längd’ och karaktäriseras av författaren själv som ’prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder.’”

Nu har han kommit med sin tredje bok i genren: Nyare mosaiker (Atlantis förlag).

Den är aningen tjockare än den föregående och annars likadan i sin form. Det handlar alltså om korta, ibland mycket korta, ibland en smula längre, texter om högt och lågt. De har ibland det förströddas ton, ibland är de rentav lite högtidliga. Men de kan ha skrivits i vilken anteckningsbok som helst, på resa eller promenad, på café eller hemmavid. Det är just det jag tycker så mycket om med Björnssons mosaiker. Att inte veta, eller ens ana, vad som ska komma i nästa text eller på nästa sida. Vad är det då man får? Jag ger några mycket olika exempel, först ur andra avdelningen, text VII:

”Mitt självvalda utanförskap. Chansen att välja sina närmaste! Undgå grupptryck och organisationskonsulter! Ibland hamnar jag nog i bidragsberoende, som när ett stipendium utfaller. Men ärligt talat: Varför uppsöka en arbetsplats där jag vet att jag inte trivs? Och utsättas för mobbning, eller själv börja mobba. Chefen alltid en psykopat. Undantag finns. Jag hade en som brukade sitta en timme i min länstol och prata Habermas. Bakdantarna rusade av och an. Malliga slöfocken passade på att ge sig ut på stan. Min blick föll på oljan med de beska grantopparna.”

I en sådan text ser jag mig själv, mitt liv och mina val. Men där finns ju också annat som berikar och sidobelyser sådana erfarenheter.

Nästa exempel är hämtat från tredje avdelningen, text V, också den en barndomsbild som kunde ha varit min, jag citerar bara slutet:

”Den enda söndagsskola som kom på fråga var Missionsförbundets, den var mest normal. Där lades kollekt i en bössa som hade formen av en negerpojke: för varje slant bockade han snällt. Många frikyrkliga tillhörde folkpartiet, min farfars parti. Vart tog de sedan vägen?”

Den bilden säger mig hur tiden snabbt förflyttat sig från 1950-talets naivitet och missionärsanda till 2010-talets politiskt stränga uppfostringsanda. Jag gick själv i den där söndagsskolan. Min mormor påpekade att man gjorde gott för de svältande afrikanska barnen. Nu blir man piskad om man använder ordet ”negerpojke”, men som Björnsson måste man använda det för att vara sann mot det man skriver.

Sista exemplet hämtar jag från avdelning nio, text nummer VII:

”Försjunka, som nu, i antibegrundan. En lammhals ligger på köksbordet och väntar på att bli styckad. Annan förväntan finns ej. Jag sa till Gunnar Artéus att en titel på en bok ska säga mer än boken, annars är det en dålig bok också. Våra ängsliga avhandlingsförfattare förser nästan alltid försättsbladen med långrandiga reservationer som talar om vad de fann mindre intressant. Who cares? När jag ser sådant brukar jag tänka på en inspelning från 1958 (?) av Lucia de Lammermore med Maria Callas och Herbert von Karajan. – Ur dagboken.”

Jag kunde skriva som jag gjorde om den förra boken. Det skrivs och publiceras nämligen alldeles för lite av den här sortens litteratur. Den är djupt personlig, men talar hela tiden till mig som läsare. Jag vet inte vem Gunnar Artéus är, men det behöver jag ju inte heller. Hans namn ge dagbokstexten autenticitet och därmed tror jag på den.

Anders Björnssons mosaikböcker bär jag med mig om jag måste lämna hemmet för en bussresa. Jag tar en text och funderar länge på den, tacksamt.

Förflutenhet, tradition och modernitet

Foto: Astrid Nydahl

I sin essä om Virginia Woolf, skriver Björn Kohlström:

"Som författare ställer Virginia Woolf upp en omöjlig ekvation: hur ska hon kunna vara modern och samtidigt lojal mot det förflutna och den tradition som hon är beroende av? Det är en ekvation som hon inte kan lösa förrän hon har skrivit ett par romaner, hur hon ska kunna göra sig av med 1800-talets barlast. Att medvetet lämna det viktorianska hemmet och bosätta sig i det bohemiska Bloomsbury framhäver ett friare levnadssätt. Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det."

Detta är en tankegång som äger sin giltighet inte minst här och nu. Hela den moderna konsumtionskulturen bygger på att kapa banden, att "göra sig fri" gentemot tradition och arv. Moderniteten kräver urarva människor. Om jag tittar på tv-serier eller filmer som skildrar de första stora konsumtionstemplen, i London eller Paris, så ser jag hur vuxna och välbärgade människor blir som barn inför varorna, deras ögon gnistrar, deras munnar formar läten som ligger närmare jollret än ett språk, och de visar med hela sina personligheter att de är på väg dit där varan bestämmer över människan och inte tvärtom.

Virginia Woolf och hennes generation författare må ha haft problem med relationen till det förflutna, till traditionen, men tack vare att de lyckades så bra visar de oss också på en värld som står och gungar mellan två förhållningssätt. Den litteratur som skrivs idag tycks alltmer slukas av antingen det triviala eller det "experimentella".

Lära sig förakta döden

Tosteberga hamn, 14 december 2014. Foto: Astrid Nydahl

Döden är vår enda helt säkra gemensamma faktor. Den vandrar med oss från det ögonblick vi föds in i världen. Vi lever och ser hur människor dör runtom oss. De dör därför att det är just det människor gör. När döden kommer är den alltid för tidig. Ändå finns det varken "för tidigt" eller "för sent" i den verkliga världen. Cioran skriver någonstans att livet går ut på att lära sig hata döden. Att förakta den därför att själva levandet inte har plats för den.

Herbert Tingsten i Flyktförsök:

"Eugen Ionescu skriver i ett av sina memoarfragment att han vid sju års ålder fick klart för sig att döden väntar oss alla och att denna visshet sedan dess hindrat honom att känna lycka. I flera av Ionsescus tidigare skådespel är dödstanken ett inslag; döden är en skugga bakom handlingen och dialogen."

Och så citerar Tingsten några repliker ur en Ionsecu-pjäs, här i munnen på karaktären Den gamle:

"Livet är inget mirakel längre, utan en mardröm. Jag förstår inte hur du lyckats bevara miraklet så oförstört. För mig är varje ögonblick på samma gång för tungt och tomt. Allt är ohyggligt. Jag leds i min ångest."

Hur argumenterar man emot Den gamle? Jag finner det allt svårare. Ändå är livet, varje stund och varje dag, ett mirakel - ett jag inte bett om men förunnats. När helvetet härskar i mig ser jag det inte, men vid varje form av eftertanke vet jag att det förhåller sig så. Helvetet finns inbäddat i miraklet, alltid redo att svälja oss helt skamlöst.

Poesin, prosan och musiken, några tankar

Foto: Astrid Nydahl

"Icke-berättande prosa är det andra slags skrivande jag håller på med. Det hjälper mig att tänka, och att komma underfund med vad jag tänker; det befriar mig från saker som tryckt mig, ibland får det poesins fågel att lyfta från sitt gömställe och ibland uppnår prosan ett mått av poesi på egen hand."

Les Murray skriver i A Working Forest från 1971 om sin prosa. Känd som han är för sin poesi vill han där berätta om de prosatexter som ofta är beställningsarbeten. Det väsentliga i hans argumentation är att prosan inte är väsensskild från poesin, vilket Jonas Ellerström påpekar i förordet till den svenska prosavolymen Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar (ur vilken jag också hämtat det inledande citatet).

Poeters prosa är ofta den vackraste och klaraste. Vem njuter inte Joseph Brodskys prosa? Eller den som Czesław Miłosz skrev?

Lustigt nog är årets Nobelpristagare inne på liknande tankegångar i sina jämförelser mellan poesi, prosa och musik:

"Jag har alltid tyckt att skrivandet närmar sig musiken men att det inte är lika rent, och jag har alltid avundats musiker för att deras konst i mina ögon överglänser romankonsten; jag har avundats poeter också för att de står närmare musiken än vad romanförfattaren gör. Jag började skriva dikter som barn och det är nog därför jag kan förstå frasen som jag läste någonstans: 'Av dåliga poeter kan det bli goda prosaister.' På tal om musik gäller det ofta för en romanförfattare att föra in alla människor, landskap och gator som han har kunnat observera i ett partitur där samma melodifragment återkommer från den ena boken till den andra, men detta partitur tycks honom musikaliskt ofullgånget. Han sörjer över att inte vara någon renodlad musiker och inte ha komponerat Chopins nocturner."

Tingstens tanke om smärta och förtvivlan

Foto: Astrid Nydahl

Jag tog fram Herbert Tingstens Flyktförsök. Notiser 1971-1972 och läste slumpvis i den tills jag fann detta:

"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra (...) I regel blir det genom att beskriva händelserna bakom lidandet, ramen för galenskapen, avrättningen och självmordet som författaren tvingar läsarens fantasi att någorlunda förnimma våndan (...) Mina minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma."

Det finns förstås mer än en sanning i dessa ord. Men jag kan inte instämma i det kategoriska. Kanske är vår tid sådan att också viljan att meddela sig med andra blivit mer regel än undantag? Det kan jag inte bedöma, men jag kan konstatera att vår tids tekniska möjligheter underlättar för sådana handlingar.

Jag ska återkomma till Tingstens bok. Den innehåller mycket som kan lyftas fram. Hans tankar är inte dammigt föråldrade. Det han skriver om Ionescu kunde ha publicerats i vilken kulturtidskrift som helst idag - om sådana funnes.

Powys om framgång och rövarmentalitet

Foto: Astrid Nydahl

John Cowper Powys skriver i Ensamhetens filosofi (i översättning av Gunnar Lundin och Sven Erik Täckmark):

"Det är märkligt hur djupt dessa förödande massåsikter trängt in i huvudet på folk. Begreppet 'framgång' till exempel, som bara betyder att vara känd för folk som inte har mer hum om verklig förtjänst, verklig värdighet, verklig karaktärsstorhet och om verklig lycka. Vilken futtig, ytlig, fåfäng ambition!"

Och vidare:

"Ja, det är en grandios perversion, en sorts ställföreträdande fåfänga, denna kult av rövarmentalitet och rovgirighet. Många stilla, harmlösa, poetiska, bokälskande människor har, till följd av en sorts patologisk masochism, fått för sig att de måste sänka pannan mot marken inför stora, dundrande tyranner och inför allsköns rovlystna köttätare."

Det påminner mig om vikten att ständigt återvända till klassikerna. Inte låta sig bländas av samtidens litteratur och "filosofi". Ändå inte kopiera eller härma klassikerna. Inte göra dem till "lära" och "ideologi". Läsa och kanske lära något. Se att det funnits varningstecken långt innan vi kom till. Se att livet och döden ingår i denna kedja av handlingar och tankar. Eller som Powys säger om svunna tider och sin samtid:

"Tiden har kommit för män och kvinnor att befria sig från de gamla slagord som förlorat sin sav."

Bita samman tänderna? Vila i sitt öde?

Lissabon, fado-kulturens kvarter. Foto: Lennart R.

"Jag är för stolt för att tänka mig olycklig - bit hellre samman tänderna och låt farkosten gå som vind och vågor vill. Nog, att jag inte själv vill kantra den!"

Lessings rader citeras av Dietrich Bonhoeffer i brev- och anteckningssamlingen Motstånd och underkastelse (i översättning av Ingemar Lindstam). Jag läste de där orden många gånger innan jag förstod hur oense jag är. Skulle det röra min stolthet om jag erkänner mig olycklig? Varför skulle jag bita ihop tänderna inför det verkligt hårda och svåra livet utsätter mig för? Jag förstår inte det resonemanget. Så ser jag att inte heller Bonhoeffer är överens:

"Finns det inte också ett stolt och sammanbitet samvetslugn - som dock återigen är något helt annat än en stum, styv, stel, livlös men framför allt tanklös underkastelse under det oundvikliga?"

Det här är ju saker jag funderat på sedan slutet av 1970-talet, då jag började bekanta mig med den portugisiska fado-kulturen och fatum-begreppet. Att vila i sitt öde. Att också erkänna sitt öde. Att veta att det är så oerhört lite jag kan göra för att påverka och förändra det. Men just därför: det lilla jag förmår, ja allt jag är mäktig att invända mot ödet. Jag biter inte ihop tänderna. Jag gråter utan att skämmas. Jag lägger mig platt av olyckans tyngd utan att tro mig vara besegrad.

Patrick Modiano om storstadens kända adresser

Rasmusgatan, Seved i Malmö. På promenad med mamma och lillebror i vagnen 1956. Här föddes och levde jag mina första sex år, från 1952 till 1958. Inte "senast kända adress" men väl en försvunnen del av min identitet, eftersom hela Seved idag är "no go"-zon och plågat av kriminalitet och etnifierat våld.

I sin Nobelföreläsning säger Patrick Modiano bland annat detta:

"Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rent av byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå från. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: "Senast kända adress." Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi. Därför har många romanförfattare ända sedan artonhundratalet gjort storstaden till sin domän, och några av de största bland dem hör ihop med en stad: Balzac med Paris, Dickens med London, Dostojevskij med Sankt Petersburg, Tokyo med Nagai Kafu, Stockholm med Hjalmar Söderberg. Jag tillhör en generation som står under dessa författares inflytande och som i sin tur har velat utforska det som Baudelaire kallade "gamla storstäders veck". Under de femtio år som har gått sedan jag och mina jämnåriga med vidöppet sinne upptäckte våra hemstäder, har dessa förstås förändrats. I Amerika och det som förr kallades tredje världen har de förvandlats till megastäder av oroväckande dimensioner. Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar. Kåkstäderna breder ut sig mer och mer. Ända in på nittonhundratalet hade romanförfattarna en någorlunda "romantisk" syn på staden, inte olik Dickens’ och Baudelaires. Det vore intressant att veta hur framtidens författare kommer att gestalta dessa gigantiska tätorter i fiktionen."

Jag fäster mig vid det av två skäl. När jag besöker min födelsestad Malmö drabbas jag alltid av den motsägelsefulla känslan av att vara hemma och att vara en total främling. "Senast kända adress" kan jag uppsöka och finner då att vår bostad numera är ett handikappboende och att grannbostaden är en sunkig närbutik (känd för många rån och ett misslyckat mordförsök med skjutvapen). Men det är likväl mitt Malmö. På andra sidan gatan ligger mitt barndoms- och tonårshem, där jag levde 1959 - 1969 innan jag flyttade till första egna bostaden på Gamla Väster. Förvillande likt sig. Träden är stora nu, det är den enda påtagliga skillnaden. Men Malmös inre delar, inte minst de som växer ut runt Möllevången är nu signaler för det totala främlingskapet. Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium och här handlas det friskt utanför den vita ekonomin. Jag kan gå till frisören för en knapp hundring och jag kan köpa saker som inte går att nämna med namn i en blogg.

Modiano sätter förstås delvis namn på det som skett när han skriver "Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar" - vilket således inte bara gäller tredje världens länder. Också i min barndomsstad finner jag fenomenet, även om förslumningen inte alltid syns på fasaderna. Men den som tar några steg längre in finner tvårummare med sexton invånare och bostäder fulla av kackerlackor och vägglöss.

Sorgen - vreden - sorgen

Trots låg kvalitet vill jag visa den här bilden, för den berättar något om Tobbe och hans relation med de små barnen. Hugo, född med Alströms syndrom, har aldrig haft lätt att knyta an till andra människor. Han ser knappt, han hör knappt och hela hans kropp är präglad av syndromet, inte minst övervikten och det plågade skelettet.

Tobbe var en av få som hade full tillgång till Hugo. Redan som spädbarn kunde han leka med Tobbe. Och Tobbe var av förklarliga skäl en av få som orkade lyfta Hugo, snurra runt med honom, dansa med honom.

När jag ser den här bilden tänker jag på mina barnbarns förtvivlan. De hanterar sin sorg över Tobbes död på annat sätt än vi vuxna. Den gångna veckan har jag fått många exempel på hur vreden blir sorgens uttryck. Flera av barnen är fruktansvärt arga på honom för att han valde att lämna livet. Skrik, svordomar, sönderslagna prylar - allt är uttryck för en bottenlös vrede och sorg. "Att han gjorde så här mot oss", "Fattade han inte att vi skulle bli kvar" och liknade utfall hörs. Flera av barnen har fått hämtas i skolan redan på förmiddagen därför att de suttit storgråtande i bänkarna. Ack, denna bottenlösa sorg som jag inte finner någon metod att hantera. Tystnad eller vrål? Passivitet eller aktivitet? Jag har inga svar, jag bara lider med de små barnen och tänker mig att de minns Tobbe ungefär som han är här på bilden med Hugo.