lördag 29 december 2012

Hav, is, dimma. Ett nytt liv! En uppdatering

Landön lördag 29 december. Foto: AN
Vi började dagen vid Landön med kaffe och smörgåsar. Kallt som tusan. Glömde ta med handskar eller vantar för att jag var så noga med att komma ihåg mössan. Varmt kaffe att kupa kalla fingrar över. Dimman som tätnade. Magi i det tysta. Inte en människa på långt håll ens. Bara vi i den tjutande vinden.

När vi kom hem hade någon ringt. Det var A:s yngsta dotter som idag fött en välskapt liten flicka. Vår barnbarnsskara växer. Den är riktigt stor nu. Men livet är ingen tävling och därmed har jag sagt vad som behöver sägas.

Igår fick jag lära mig av en kommentar i bloggen att jag är "anarkist" - trots att jag är allt annat än det. Länkar därför till en tänkvärd text som kanske ringar in var jag befinner mig, utan att för den skull bekänna mig till en -ism. Den är skriven av Leszek Kołakowski (1927-2009). en polsk filosof som vore värd betydligt mer uppmärksamhet och läsning än vad som är fallet. Det är särskilt detta han skriver om konservatismen som jag kan skriva under på:
"That we do not know the extent to which various traditional forms of social life--families, rituals, nations, religious communities--are indispensable if life in a society is to be tolerable or even possible. There are no grounds for believing that when we destroy these forms, or brand them as irrational, we increase the chance of happiness, peace, security, or freedom. We have no certain knowledge of what might occur if, for example, the monogamous family was abrogated, or if the time-honored custom of burying the dead were to give way to the rational recycling of corpses for industrial purposes. But we would do well to expect the worst."
Uppdatering 13.00:

Så har jag inte mer än suckat över hur jag blir läst, när jag hittar den absolut bästa (i meningen välskrivna och redovisande/resonerande) recensionen av min bok Black Country. Det är Oskorei som idag skriver i sin blogg:
"Den underklasskultur som vuxit fram i England stöter han själv på i kollektivtrafiken, den är bland annat våldsam, ohövlig och okunnig. Allt detta har förövrigt strukturella orsaker. När möjligheten till social mobilitet, rentav till anställning, blir försvinnande liten, påverkar det människor. När samhället anammar en långt gången värderelativism är en livsstil präglad av porrfilm och hiphoptexter lika mycket ”värd” som en präglad av hövlighet och civilisation. Nydahl anknyter här i hög grad till Theodore Dalrymple. Dalrymple förklarar bland annat hövlighetens sammanbrott med en degraderad version av egalitarismen. Om alla kulturer är lika bra så har ingen rätt att förbjuda eller kritisera något uppförande. Dalrymple uttrycker det på följande vis: ”Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå… och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt”. Nydahl tar här också upp sådant som skolans kris och samhällets ovilja att erbjuda människor en gemensam identitet. Han beskriver också hur brottsligheten förändrats, med gäng och liknande. Dessa gäng drabbar normalt de fattiga (Nydahl anknyter här till de såkallade vänsterrealisterna, kriminologer som tar brottslighetens effekter för fattiga människor på allvar). Värt att notera är förövrigt att möjligheten till emancipatorisk politisk förändring minskar i takt med den kulturella förfallsprocess Dalrymple skisserar, så den borde vara oroväckande även för den såkallade vänstern."
Jag blir förstås särskilt tacksam för hans avslutande karaktäristik av min bok:
"Sammantaget är detta en klart läsvärd och värdefull bok. Nydahl skriver bra, och boken präglas av uppriktighet och frågor snarare än en vilja att berätta för läsaren vad han eller hon ska tycka. Den uppmuntrar också till fortsatt läsning, genom de många andra författare som berörs."
Hela Oskoreis intressanta text kan du läsa här.




7 kommentarer:

Einar J sa...

Thomas, den där texten (ett slags credo) av Leszek Kolakowski läste jag en gång för mycket länge sedan och har sedan dess haft denne store humanist som en av mina husgudar. Han borde, som du säger, uppmärksammas mycket mera. Även de underfundiga religionsfilosofiska betraktelserna.
Tack för påminnelsen! Måste gå till hyllan och bläddra fram något som eftermiddagsläsning.

Thomas Nydahl sa...

Einar, det glädjer mig att han också för dig är viktig. Det var Alvar Alsterdal som satte honom i händerna på mig för ett halvt liv sedan.

Anonym sa...

Kul att du tyckte om texten, Thomas. Den ringar även in min egen position väl som du vet. Och jag tycker också att det citerade avsnittet om konservatismen pekar på viktiga saker. Kanske en text för "center"partister att läsa och lära av, nu när de börjat förespråka månggifte, fri invandring och allt

Frederick

Thomas Nydahl sa...

Ja Frederick, jag tyckte mycket om den, men lät den vila till lämpligt tillfälle, vilket infann sig idag.

Hade jag varit ung skulle jag ha gjort som den här kvinnan i Wales:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2254397/Oxford-graduate-quit-mainstream-society-live-hobbit-style-existence-mud-hut-Welsh-hills.html

Kenneth Karlsson sa...

Mycket bra recension från Oskorei, som fångar in det viktiga och väsentliga med din bok. Tänk om någon kulturskribent på tidningarnas sidor kunde prestera nåt liknande, men det är väl bara att drömma om.

markus sa...

Jag kan bara igen konstatera att det idag är genom nätet jag får intressanta idéer och analyser av samtiden. Gammelmedia ter sig alltmer livlöst. Det märks att många bloggare, till skillnad från dagstidningarnas ledar- och kulturskribenter, skriver av egen lust. Det gör stor skillnad.

Thomas Nydahl sa...

Kenneth och Markus, tack ska ni ha. Ni pekar bägge på något avgörande: tiden är över för pressens "kritiker", de skriver för småslantar till hyra och mat och, har jag konstaterat i höst, bidrar gärna med förtal, lögner, smutskastning och osaklighet för en extra slant. Det de saknar är lusten, oberoendet och möjligheten till fördjupning. Jag vet av egen erfarenhet, jag tillhörde det alltmer nivellerade gänget i 35 år. Att ha lämnat det bakom sig är som att kunna andas igen.