måndag 24 september 2012

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster (Ersatz, översättning av Kajsa Öberg Lindsten).

Har man läst Bön för Tjernobyl så vet man också något om Svetlana Aleksijevitjs stil och metod. Man går inte oberörd från hennes texter, tvärtom sugs man in i dem, som om allt var en fråga om liv eller död också för läsaren. Hennes berättelser i skuggan av Tjernobyl är i själva verket en bok om de djupast liggande mänskliga egenskaperna och hur livet gestaltar sig efter katastrofen.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948 och är uppvuxen i Vitryssland (Belarus). Hennes nya bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster, har en märklig historia. Den utgavs i en censurerad upplaga redan 1984, men den kompletta utgåvan kom först 2004 och det är den som den nu till svenska översatta boken bygger på.

Hennes gigantiska projekt går ut på att intervjua kvinnor som stred i Röda armén. Det är ingen lätt uppgift, eftersom kvinnorna är mindre benägna än männen att tala om helvetet i striderna, ja också för att de nedvärderades och valde att tiga. Boken blir därför också en oerhört stark rundmålning av hur det sovjetiska samhället fungerade, hur dess hierarkier såg ut, vilken kvinnornas plats och roll var och förblir. Men det är också en mycket handgriplig skildring av grymheter och våld, ibland så starka och mäktiga att man tvingas lägga ifrån sig boken en stund.

Svetlana Aleksijevitj har lagt upp boken så att intervjuerna – kvinnornas berättelser – återkommer mellan kortare eller längre avsnitt ur sin egen dagbok. Det är där hennes personliga infallsvinklar blir så tydliga och man förstår att detta arbete är allt annat än slentrianjournalistik.

”Jag träffar på fantastiska kvinnliga berättare – i deras bästa levnadshistorier finns stycken som kan mäta sig med de bästa sidorna i den klassiska litteraturen. Där kan människan alldeles tydligt se sig själv: såväl uppifrån – från himlen, som nerifrån – från jorden. Och där kan man följa hennes väg, såväl uppåt som neråt – från ängel till djur. Hågkonsterna är inga känslosamma eller sakliga beskrivningar av en försvunnen verklighet – de är en återfödelse av det förgångna, som får tiden att vända. Men först och främst är det skapelseakter.”

Lite längre fram skriver Svetlana Aleksijevitj:

”Jag avlyssnar smärtan (…) Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom det står i förbindelse med hemligheten. Med livets hemlighet. Hela den ryska litteraturen handlar om detta.”

Och:

”Vad är det för människor – är de ryska, eller är de sovjetiska? De kan vara båda delarna: de var sovjetiska, men dessutom ryssar, eller vitryssar, ukrainare, tadzjiker… För visst har hon ändå funnits – sovjetmänniskan. Sådana människor tror jag aldrig mer att det kommer att finnas, och det har de redan själva insett. Till och med vi, deras barn, är annorlunda. För att inte tala om barnbarnen… Men jag älskar dem. Jag beundrar dem. De hade Stalin och Gulag, men de hade också Segern. Och det vet de.”

Här finns en mycket konkret plattform för Svetlana Aleksijevitj. Det är inte bara med respekt utan också med beundran hon närmar sig dessa kvinnliga frontsoldater. Hon vet vad de åstadkommit, och på samma sätt som en fransman eller en amerikanare kan känna stolthet över segern i kriget mot Hitlers Tyskland, kan förstås en sovjetmänniska göra det. Skillnaden är den att man i Sovjet, och i dagens Ryssland stavar den med stort s: Segern. Människorna Svetlana Aleksijevitj söker är förstås märkta av alla förtryckets år, av förödmjukelserna. Hon sammanfattar med orden: ”Jag söker efter små människor som är stora.” Och det är sant som hon säger, att ingen kan ta ifrån dem deras seger.

Berättelserna i boken är var för sig mycket olika. De handlar naturligtvis om stora umbäranden, lidande och död, men det finns något annat, som hon lyckas locka fram ur veteranerna, något som handlar om stolthet, gemenskap, nödvändigheterna i krig.

”Om jag inte blivit förälskade under kriget tror jag inte att jag hade överlevt. Kärleken var en räddning” berättar Sofija Krigel som var sergant och prickskytt. Partisanen Fjokla Fjodorovna berättar: ”Jag har alltid trott.. Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna (…) I två år stred jag som partisan” innan hon kommer in på den fasansfulla historien om hur man amputerade båda hennes ben ute i fält. ”Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. Jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar” berättar Anna Petrovna Kaljagina som var furir och sjukvårdsinstruktör.

Kanske är det ändå några få ord från fänriken och chefen för en ingenjörspluton, Stanislava Petrovna Volkova, som jag kommer att minnas bäst: ”Jag minns att vi var sorgsna. Vi gick omkring och var sorgsna hela tiden…”

Männens krigsberättelser har vi läst många av. Därför är denna unika bok ett måste. Kvinnornas berättelser är annorlunda. De gör känslan inför kriget så mycket starkare, en äckelkänsla och en motvilja mot allt det som ibland romantiseras och heroiseras. Svetlana Aleksijevitj har skrivit ett omistligt verk.

Viktig uppdatering om bokens omslag:

En läsare frågade mig om bilden. Jag började leta och hittade först denna, men avgörandet kom när jag fann detta:

Bilden är alltså tagen i Budapest 1956 och den unga kvinnan slåss mot Röda armén, inte i den. Här kan man läsa om den danska pressfotografen Vagn Hansen som tog bilden:

Under opstanden i 1956 i Ungarn var Vagn Hansen den første pressefotograf, der kom ind i landet. I Budapest blev det til nogle enestående fotografier, der på dramatisk vis skildrede de ungarske oprøreres forgæves kamp mod den russiske overmagt. Billedet af den 16-årige kokke-elev Erika med maskinpistolen gik verden rundt som et symbol på opstanden.Vagn Hansen blev banebrydende indenfor pressefotografiet med sine dramatiske og højaktuelle skildringer af de mange udenlandske begivenheder og hændelser. Billeder, der siden hen har sat sig fast i beskuerens erindring via den effekt, at fotografiet ”går rent ind”. Vagn Hansen kan godt betegnes som verdens ældste aktive pressefotograf. Selv om han har passeret de 96 år bliver det til et par optagelser ind imellem. Han tilskriver sin høje alder ved, at han vinterbader, ryger store cigarer og drikker et par snapse. Hver dag!

8 kommentarer:

Anonym sa...

är inte bilden från revolten i Ungern 1956?

Thomas Nydahl sa...

Ska höra, återkommer.

Thomas Nydahl sa...

Nu har jag fått svar från förlaget, de uppger att de "fick den från en bildbyrå, med angivelsen att den var tagen under andra världskriget."

Thomas Nydahl sa...

Jag måste återkomma. Har själv funnit bilden nu på nätet, där den uppges föreställa en av de kvinnliga rebellerna i Budapest 1956. Här: http://sisterwolf.tumblr.com/post/15559107804/historyinpictures-hungarian-girl-in-the

Således en kvinna som slogs mot Röda armén!

sandor högye sa...

tack! en av dom mest kända bilderna från 56-revolten. f

Thomas Nydahl sa...

Tack själv för att du uppmärksammade mig på det. Förlaget gör nytt omslag till nästa upplaga, meddelade de mig.

Anonym sa...

Är det 2.världskriget boken handlar om eller är det Kalla kriget?

/Rosita

Thomas Nydahl sa...

Rosita, bokens huvudsakliga innehåll kretsar kring andra världskriget.