För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.
Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.
Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen
blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när
man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som
rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga
finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också
odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med
ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens
säga Mark Levengood?).I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.
De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.
Läs vad jag skrev så sent som igår om Sannfinländarna, som ju utgör en väl så tydlig illustration av vart den nygamla nationalismen är på väg.
4 kommentarer:
Det var mycket intressant att läsa det du skriver, för mig som är andra generationens finlandsvensk.
Den nutida svenska myten om det finlandssvenska… är nog just väldigt nutida och personifierad just genom Mark Levengood. Tror inte att han alls hade för avsikt att så totalt "dummifiera" sin egen kultur. Men så blev det ju tyvärr.
Alldeles helt nyligen, så var det rätt annorlunda. Det finlandssvenska stod inte för det ständigt leende - utan för mer långsiktighet "rakhet" inom kultursfären, än den svenska dito kunde uppbåda.
Jörn Donner var väl den mest kända, som glatt spelade finlandsvensk Gossen Ruda med bravur!
Men precis som du skriver - att förlora sig i det som har varit, är precis lika fatalt som att förlora sig i bara "nuet"...
Jag tror inte att Soini och grabbarna är så mycket nationalister utan mer missnöjda i allmänhet och att de skickligt utnyttjar det latenta missnöje som finns hos många finnar.
Finnen i gemen är nämligen ganska gnällig med allt och alla.
Där svensken är omotiverat stolt över sitt land och tror att alla egentligen vill bli svenskar så knyter finnen sin näve i byxfickan och muttrar över orättvisor och hur t ex finlandssvenskarna glider fram i livet på en räkmacka.
Det är på sådana stämningar som sannfinnarna rider men förhoppningsvis kommer de aldrig att få något reellt inflytande. De flesta finländare är nämligen ganska pragmatiska och kloka. I de flesta fall dessutom klokare än rikssvenskarna.
Lasse N: Tror att finnarna ändå är närmare finlandssvenskarna, än de är svenskarna?
Det är ändå märkligt, det med "kulturer". Jag själv kan inte riktigt förstå vidden av dess influens, även om jag förstår till fullo hur det "funkar", på sitt sätt.
@Cecilia. Visst är vi som bor här alla finländare. Inte är vi först och främst "finlandssvenskar" utan bara just "finländare".
Finland är vårt hemland, oberoende av vilket av de två modersmålen vi växt upp med.
Skicka en kommentar