söndag 9 september 2012

Agneta Pleijel: Litteratur för amatörer (Norstedts)

Med sin nya bok tar sig Agneta Pleijel an de fina betydelserna av ordet amatör redan i titeln, de som bland annat stavas älskare och vurmare. Med hela denna långa erfarenhet av litteraturen, den sträcker sig från en läsande barndom på sjukhus, över olika redaktörskap och ett eget omfattande författarskap, kan hon med gott samvete samla något av det bästa hon skrivit om andra i denna bok.

Birgitta Trotzig
 Här samsas recensioner och essäer, föredrag och intervjuer, skrivna mellan tidigt sextiotal och det sista textblocket, om Birgitta Trotzig som täcker åren 1975 – 2011. Just detta block, med en lång och fascinerande intervju med Trotzig, bjuder på några av bokens verkliga höjdpunkter. Ett annat block avhandlar Tomas Tranströmer.

Hon har gjort en fin mix av ämnen, tider och platser. Själv vistas jag mer än gärna i läsningarna av sådana som Zbigniew Herbert, Witold Gombrowicz och Czesław Miłosz, men också det som finns samlat i avdelningen Kollegialt, där bland annat en gripande text om Peter Weiss och Karin Boye kastar mig tillbaka till tiden för publiceringen - och läsningen - av Peter Weiss mäktiga trilogi Motståndets estetik.

Peter Weiss
Ett avsnitt behandlar en sak som har mycket att göra med litteraturen ur ett annat perspektiv, nämligen det tryckfrihetsmässiga. Jag vill särskilt uppehålla mig vid det, eftersom det är av central betydelse för varje skrivande och läsande människa idag.

Det handlar om Jan Myrdal, mannen som inte tål minsta lilla påpekande om sådant som sker i Sverige (och utgör brott mot en eller annan lag), men som med lika friskt humör ömmar för några av historiens värsta massmördarregimer (vars laglöshet är regel nummer ett). Här blir man intill obehagets gräns påmind om något som hände i Svenska PEN-klubben för länge sedan. Ursprungligen handlar det om en konflikt som ägde rum 1989, då Pleijel i egenskap av ordförande hävdade organisationens huvudprincip, den som Myrdal inte bara bröt emot utan vid upprepade tillfällen hånade: yttrande- och tryckfriheten. Detta ledde till en motion som krävde Myrdals uteslutning.

Till Myrdals försvarare som krävde högt i tak var det självklart att Pleijel frågade ”Hur högt?” Hon menar att ett av de stora problemen är det dubbelspråk som Myrdal använder. Det måste tolkas och dechiffreras. Och det är sannerligen inte lätt för människor som inte tillhör eller tillhört den maoistiska vänstern (vilket jag själv gjorde fram till 1979). Artikeln, som publicerades i Svenska Dagbladet i mars 1997, då Myrdals förakt för yttrandefriheten åter ”diskuterats” hade rubriken ”PEN har snart inget tak kvar”, och Pleijel avslutade med orden:

”Detta är en skamlig historia. Bara flathet och bristande språkkunskaper kan förklara varför inte uteslutningskravet stod på agendan 1989, redan mycket sent, eller långt tidigare.” 

Nu är Myrdal 85 år gammal, men de blindaste av hans anhängare driver redan Jan Myrdal-sällskapet som ett försvar mot angrepp och polemik. Att man där delar ut ett årligt Lenin-pris säger det mesta om villkoren. Man behöver inte ha läst mycket Myrdal om Stalin, Mao och Pol Pot för att förstå allvaret i det Pleijel skriver. Att hennes text finns med i boken är välgörande.

Själv lämnade jag Svenska PEN för ett antal år sedan - jag invaldes i januari 1987, då Lars Grahn fortfarande var ordförande - därför att jag såg hur organisationen under Björn Linnells ledning blev alltmer ointresserad av att också vänsterradikala regimer och organisationer utsätter andra för hot och våld. Liksom för Expo - som har en rent organisatorisk förbindelse till Stiftelsen Natur och Kultur (och som delar ut stipendier och priser till "de goda" - alltid) där Linnell finns - tycks sanningen alltid vara den att "de goda" är vänsterradikala och "de onda" representeras av resten av mänskligheten.

Det är en outhärdlig svart-vit attityd som bidrar till att dagens samhälle tycks oförmöget att diskutera "godhetens" hot mot just yttrande- och tryckfriheten. Vill man stå upp också för de människor som censureras, förföljs, misshandlas, fängslas eller mördas av "det godas" representanter duger i alla fall inte Svenska PEN idag. Det finns därför något viktigt att lära av det som Agneta Pleijel skriver.

***

PS: Den utlösande faktorn som ledde till att jag lämnade PEN var att Expo på sin hemsida uppgav att PEN var en av organisationens sponsorer. Jag ville verkligen inte med min medlemsavgift bidra till att finansiera Expo.



3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Nåja, skriver man böcker på engelska om Indien, som ges ut i Indien, och dessutom översätts till stora språk som bengali och telugu, kan man ju inte vara en dussinförfattare?

Thomas Nydahl sa...

Björn, vem har kallat Myrdal en "dussinförfattare"? Inte jag. Min text handlar om något annat som du ser.

Bengt O. Karlsson sa...

Ja det är verkligen ofattbart att så många från den svenska kultureliten fallit i fäbeundran inför denna parricide gigant på intellektuella lerfötter. Det är litet ålderstiget nu men när hans "Den albanska utmaningen" - vars lögner både du och jag med egna ögon kunnat se- skrev Anders Ehnmark och Lars Gustafsson om
"ett pionjärarbete" resp. "denna lysande essä i europeisk historia."

Samtidigt undrar man ju vilka av dagens uppburna halvgudar som kommer att störtas vid framtida mera sansade bedömningar.