Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea

Fabrikerna rostar sönder.

Barbara Demick: Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea (Natur & Kultur, översättning av Emeli André och Camilla Jacobsson, originalutgåva 2009).

Först några ord om samtida svensk förlagspraxis. Allt oftare möter man litteratur som antingen är illa översatt, illa korrekturläst eller illa redigerad. När jag får en ny bok om Nordkorea i handen förväntar jag mig att den innehållsmässigt är identisk med originalutgåvan (om inte något annat påtalas).

På sidan 355 skriver Barbara Demick att Eckart Dege, en tysk geograf, “generöst bidrog med fotografier till den här boken”. På sidan 358 - 359 tackar hon fotografer som bidragit och namnger minst sex av dem. Men det finns inte en enda bild i boken!

Om man gör ett sådant ingrepp i en översatt utgåva bör man tala om för läsarna varför bilderna utgått. Och i bokens epilog borde man ha uppdaterat Demicks uppgifter.

Barbara Demick är korrespondent för Los Angeles Times. I fem år bodde hon i Seoul och gjorde därifrån ett stort antal besök i Nordkorea. Hennes besök där, i kombination med samtal och återkommande möten med ett antal nordkoreanska flyktingar i Sydkorea, har lett fram till boken. Den är, så vitt jag kan se, en av de allra trovärdigaste och mest djupborrande böckerna utgiven på senare tid, som analyserar och berättar, både om regimens grundläggande absurditeter och om de praktiska resultaten av den: terrorn mot befolkningen, svälten, propagandalögnens totala dominans och den dystra framtid som väntar folket.

Tomhetens busstrafik.

Den omfattande svält som drabbade nordkoreanerna hörde vi väl mest om på 1990-talet. Men vi vet alla att svälten återkommer gång på gång, som 2003 och 2008. Demicks berättelse börjar 2001 och fortsätter årtiondet framåt. Landet kan inte längre försörja sitt eget folk - livsmedelsproduktion och landets hela industri står i praktiken stilla, och den nödhjälp som kommit lägger militären och landets elit genast beslag på, dels för egen konsumtion, dels för smuggling ut på svarta marknaden där man kan göra sig en förmögenhet på att sälja den vidare.

Just dessa fenomen skildrar Demick ingående. Vissa av berättelserna är så starka att det är svårt att stanna kvar i dem. De handlar om svältens konkreta följder, men också om vardagslivet i ett land med massvält. Här får vi veta hur nordkoreanerna blir kortare och kortare, därför att en svältande människas kropp prioriterar huvudet och släpper till mindre av näringen till armar och ben. Därför får dessa nya generationer också särskilt stora huvuden på sina korta och magra kroppar. Barn dör i famnen på sina föräldrar. Läkare på sjukhusen kan inte rädda de sjuka eller döende. Detta är Nordkorea i modern tid, post-Stalin, post-Mao, post Kim Il Sung men alltjämt nedsänkt i den totalitära drömmen, förr med Marx och Lenin i grundlagen men nu med bara den fascistoida föreställning om en “ras” överlägsen alla andra jordens människor, ett land som ständigt skryter om sin “lysande framtid” men alltid bjuder folket på utedass, matbrist, varubrist och totalt mörker sedan elförsörjningen havererade.

Demick berör också den ideologi - Juche - som Kim Il Sung uppfann. Den hävdar inte bara en nationell självständighet - teoretiskt sett - utan framhäver också att nordkoreanerna är en särskilt avancerad mänsklig ras. Murens fall skyller den nordkoreanska regimen på ryssarnas och östeuropéernas “svaga rasegenskaper.” Sällan har denna djupt rasistiska och fascistoida sida av diktaturen framkommit i rapporteringen. Men den är så avgörande för tragedin att den borde analyseras mer ingående.

Kvinnor köar för mat.

När nordkoreanerna via Mongoliet eller Kina lyckas fly till Sydkorea blir de chockade att se landsmännen i söder. De har matats med propaganda om hur underlägsna och fattiga de är. Verkligheten är långt över gränsen för det fattbara, och det tar lång tid, kanske år, att anpassa sig till den. Vissa lyckas aldrig. Dessutom mottas flyktingarna av bedragare som lurar av dem det startbidrag de är berättigade till.

De flyktingberättelser som Barbara Demick så omsorgsfullt återger är bokens unika styrka. Ingen kan förbli oberörd av läsningen. Man önskar bara att den svenska utgåvan innehållit de fotografier som finns i originalet. Kanske hade man då också med synens hjälp kunnat låta dessa människors grymma öden stanna kvar i minnet. Finns det en större olycka än den nordkoreanska “socialismen”? Det skulle i så fall ha varit de röda khmerernas Kampuchea under Pol Pot. Men klanen Kim sitter kvar på tronen i Pyongyang. Att Baby-Kim tillåter lekparker, högklackade damskor och liknande förändrar förstås i grunden ingenting.

Bilderna till denna text har jag hämtat från författarens hemsida.