onsdag 12 september 2012

Bengt Ohlsson: Margot (Brombergs)

Att läsa politikerbiografier som är spökskrivna är något av det värsta som finns. De stannar på ytan och gräver sig på sin höjd neråt med en falsk röst. Just därför är det så befriande att läsa författaren Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström.

Hans röst är inte bara hans egen, den vågar och vill också vara egensinnig, särpräglad. Ohlsson skriver bättre än de flesta och hans talang lyser över hela denna bok. Margot Wallström är väl den ledande socialdemokrat som inte bara sossar älskar. Hennes person har tilltalat oss svenskar, och det finns naturligtvis inga enkla förklaringar till det. Själv tror jag att det är en kombination av ödmjukhet och sakkunskap. Hon varken uttalar sig eller skriver om sådant hon inte kan.

Hennes väg får mig också att tänka på gamla tiders sossar, de som hade rötterna i arbetarklassen och själv kände villkoren. Sådana finns nästan inte alls längre, majoriteten av såväl socialdemokratiska som andra partiers riksdagsledamöter är politiska broilers som gått via ungdomsförbunden in i politikens toppskikt. Det är kanske en av de viktigaste förklaringarna till varför de blir både blinda och döva för vanliga människors villkor.

Margot Wallström skiljer sig. Hon kommer från en norrländsk arbetarfamilj. Hon har gått den långa vägen från ideellt arbete i tonåren och hela vägen från Kåge, via Karlstad till riksdagsplats och ministerposter i Stockholm och därifrån ut i världen, först som Sveriges EU-kommissionär i Bryssel åren 1999 till 2009, och sedan 2010 som FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konfliktsituationer. På hennes dörr i FN-skrapan står det i klartext:”Office of the Special Representative of the Secretary General on Sexual Violence in Conflict. Suite 333.”

Bengt Ohlsson släpps in i både privatlivet och FN-uppdragets olika rum. Han kan lyssna och anteckna. Och han kan intervjua Margot om detaljer och berättelser. Hon ger honom ett stort förtroende, och det tar sig ibland rörande uttryck som läsaren häpnar över. Och banne mig, om de inte också bekräftar det intryck man har av henne.

Det finns egentligen bara ett litet problem med den här boken. Ohlsson lägger med jämna mellanrum in en text som bryter mot bokens löpande historia. Det är utdrag ur en eller flera rapporter om våldtäkter i krig. Texterna är fasansfulla i sin kalla och sakliga beskrivning av vad som sker. Hade hela texten legat som appendix sist i boken hade det fungerat bättre, och man hade som läsare ägnat den mer uppmärksamhet. Nu fungerar den bara som irritationsmoment som bryter Ohlssons berättelse om och med Margot Wallström. På samma sätt hade jag önskat att de två gråa bilderna som avslutar boken hade funnits på ett rejält bildark i bättre kvalitet.

Men betrakta detta som randanmärkningar, för det här är verkligen en bra politikerskildring. Den har en genuin röst i Ohlsson och den återger med trovärdighet Wallströms röst.

2 kommentarer:

annannan sa...

Det här låter ju väldigt trevligt och intressant. Men hur vet man att han har rätt, att han inte bara har charmats och därefter slutat att se klart?

Jag vet inte varför jag egentligen undrar det. Kanske för att jag just läst Beata Arnborgs biografi om Bang och lärt mig att det hände just Bang ibland. Kanske för att tiden vi lever i är cynisk.

Thomas Nydahl sa...

Utgångspunkten för min läsning var Bengt Ohlssons stora integritet. Och den håller, jag litar på vad det är jag läser, med mitt ständiga förbehåll inför politikens värld (som ju krackelerar varje gång den genomskådas som luft eller rentav bluff). Wallström är lite annorlunda. Inte minst det hon säger om Göran Persson och andra spetsar i partiet gör att jag lyssnar till henne, hon har något slags inre övertygelse om att följa sin egen instinkt (och kunskap).