För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.
Sven-Erik Klinkmann finns
på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några
mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier
inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik
vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.
Klinkmanns
bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut
när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa
omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att
reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör
Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det
svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den
andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur,
geografi och kultur att göra.
Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen
blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när
man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som
rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga
finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också
odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med
ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens
säga Mark Levengood?).
I kapitlet om modernitetens diskurser
diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar
att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som
spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild
till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland
finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en
rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som
bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.
De
politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i
Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av
Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid
måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade
bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.
Läs vad jag skrev så sent som igår om Sannfinländarna, som ju utgör en väl så tydlig illustration av vart den nygamla nationalismen är på väg.