Valzhyna Morts nya bok har anlänt från USA.

Valzhyna Mort, bördig från Minsk i Belarus, har utkommit med en ny diktsamling, Collected Body, den första hon skrivit direkt på engelska. Sedan många år lever och verkar hon i USA. Ett smakprov ur boken, i min egen översättning:

Sylt

ligg stilla, säger han

och börjar gräva
liggande som en hund på stranden,
tills hålet är vattenfyllt.
han har redan grävt ur två lår av sand
när hon till slut frågar, vad finns det där,
övertygad om att där inte finns något

ingenstans kan han kyssa henne där hon inte redan kyssts av solen

varje kväll går hon till havet med sin gamle far och sina tre systrar.
de klär av sig på rad
deras kroppar identiska som i pappersgirlander.
kroppar som får dig att tänka på kvinnor som bara skär grönsaker
- det är som att bo vid järnvägsstationen,
svär deras far –
och alltid stoppar sista biten i munnen.
men det finns inte ens en kniv kvar åt henne i hela huset.
ljudet av en gök som haltar över sanddynerna.
hon tar en solstråle slipad av sten
och skär med den
och du ser genast skillnad på hennes grönsaker
och de andras, på hur de lyser.

länge efter maten samtalar de i trädgården.
uppifrån faller plommon, släppta av den varma vinden, ner mot bordet.
de drar plommonen ett och ett som dominobrickor från grenen
kärnor och krossade junilöss blir kvar på bordet.

men redan nu står de virade och insvepta i vita handdukar,
hennes tänder, markerade av en blå läpplinje, skakar,
medan de krafsar i saltkornen. hennes bitna tunga
formas i munnen till ett rött ostron,
som hon slukar, med andan i halsen.
Deras far vänder sig om för att torka pitten,
men flickorna frotterar sina bröst och skrev öppet,
händerna är vana att torka av bord,
deras huvuden stora som den tidiga månens skugga,
deras bröstvårtor stora som skuggorna från deras huvuden,
och svarta så att deras mjölk kan se ännu vitare ut.

hon är också barsk och likgiltig inför sina fulla bröst,
som om hon skuffade ner en katt från stolen,
för att hennes far skulle kunna sitta där.
de drack öl i norrskenet som lyste upp endast sig själv.
segelbåtar slänger av sina vida vita klänningar
blottar sina taniga nackar och skuldror,
och ställer sig på led vid piren som om det vore en bardisk.

det bekymrar henne, vad var det egentligen han hittade där.
så hon smeker sig själv under handduken.
det är lätt att känna var han grävt –
hålet är fortfarande mjukt.
vattenytan är slät, likt pälsen på ett djur som just slickat sig.
en fågel, stor också på avstånd,
tror att havet är ett ägg.
Så fågeln sitter i godan ro på havet
och känner hur det stöter till då och då.

Foto av Valzhyna Mort på besök i Viby: Astrid Nydahl