Norman Manea: Huliganens återkomst.

Det är självklart att man ofta hämtar näring ur rumänsk litteratur. Redan på gamla René Coeckelberghs tid kunde man få förnämliga introduktioner, och hans hustru Gabriela Melinescu utvecklade under åren också ett författarskap på svenska, som alltjämt är av stort intresse. De tyskspråkiga rumänska författarna tillhör också mina favoriter, inte minst Herta Müller.

Efter den kommunistiska diktaturen har vi sett flera viktiga, yngre författare träda fram, inte minst den alltid hyllade och redan Nobelpristippade Mircea Cărtărescu (hans mångordiga tegelstenar finner jag dock svåra att ta sig igenom. Men hans dagbok har gett mig stor läsglädje).

Däremot har Mircea Eliade, Mihail Sebastian och E.M. Cioran länge varit rika litterära källor att ösa ur. Sebastians Journal 1935-44 är en sådan bok man ständigt återkommer till (jag köpte de fyra exemplar som fanns kvar på en bokrea i Birmingham 2006). Och Ciorans böcker, allt som finns översatt till svenska och engelska, har jag alltid vid nattduksbordet. Paul Celans författarskap finns i en egen, unik sfär.

Den nya bekantskapen för mig är Norman Manea, vars Huliganens återkomst nu publiceras av förlaget 2244, i översättning av Lars-Inge Nilsson och Dan Shafran. Det är inte ofta man faller ner i ett sådant schakt av ord, drömmar, mardrömmar och minnen, där kraften nästan är explosiv och berättandet febrigt. Jag har i alla fall aldrig läst något liknande.

Boken är självbiografisk. Manea är född 1936. Som femåring hamnade han i koncentrationsläger, där han blev kvar till krigsslutet 1945. Boken skildrar Maneas judisk-rumänska liv som börjar med denna mardröm, fortsätter som en tragedi under den röde kejsarens och hans föregångares terror och möjligen rundas av som ett liv där friheten är alltings förutsättning. Sedan 1988 är han bosatt i USA. Exilen och dess nya förutsättningar ger också Manea en möjlighet att helt frivilligt återkomma för besök i Rumänien.

Mycket riktigt figurerar Eliade, Michael och Cioran flitigt i berättelsen. De rent essäistiska inslagen är många och det är kanske främst dessa som fångar mitt intresse. Ibland fortsätter en sådan saklig text rakt in i det hallucinatoriska. Det blir så att man tvingas gå tillbaka och läsa om, sedan man ställts inför den egna frågan ”Vad var nu det här?”. Inte alltid hittar man egna svar, så det är bara att fortsätta läsa. Berättelsen slutar fredagen den 2 maj 1997, då Manea läser sina antecknade citat från Hannah Arendt, Emmanuel Levinas, Paul Celan och Jacques Derrida. Han behöver de andras ord efter att ”alltför länge ha talat till mig själv”, men snart nog förlorar han denna viktiga anteckningsbok. Han återvänder till USA i ett paniktillstånd. Där slutar han.