Inte bara Malmö.

Vi som lever och verkar i Skåne vet det. Men det tycks inte vara allmän kunskap. Våldtäkt, misshandel, rån och mord är dagliga ingredienser i det nya Skåne som sägs pulsera av "spännande" händelser. Mediaklassen älskar det. Att se blod flyta stimulerar säkert både redaktörer och reportrar.

I den här Kristianstadstadsdelen (Vilan) bor en av våra allra närmaste vänner. Igår kväll small det runt hörnet från hans bostad. En man skjuten, enligt uppgift i Skånskan livshotande skadad. Kanske bara som symbolisk handling sköt man också hans hund. Det är bara några dagar sedan en annan man sköts till döds, i Ronneby, i vår geografiska närhet. Polisen ser förstås inga samband. Det är ytterst sällan det händer.

Denna "utveckling" står mig upp i halsen. Aldrig har jag varit rädd när jag vandrat i Lissabons smala och mörka gränder. Men jag tänker banne mig efter innan jag går ut i min egen hemstad kvällstid. Men det är inte illa nog. Det måste bli ännu värre innan någon i maktens lokala och centrala organ reagerar - och agerar - på allvar (festtalen och ministerbesöken kan vi vara utan). Det är en stor sorg - och vrede - att leva i svallvågorna av den flumliberala, mjuka och illusionsmättade hanteringen av en social händelseutveckling som sorteras in under den gemensamma, inte sällan felaktiga rubriken "samhällets olycksbarn". Tänk om det hade varit så enkelt.