"Stark overklighetskänsla. Försvarsmekanism mot verkligheten? Krypa ner under täcket igen eller bara förskansa sig bakom hinnan? Här ska det inte dansas mer! Här ska det inte vara några komedier! Varje gång hinnan träs över huvudet på mig blir jag som den oförlösta fjärilen. Oförlöst. Tillbaka till puppan. Tillbaka i livmodern. Den vuxna barnet som säger Nej Nej Nej och skakar frenetiskt på huvudet därinne. Ges det oss sådant skydd? Naturligtvis inte. Varje steg vi tar är ett steg tillbaka till verkligheten. Varje försiktigt tassande i natten leder också dit. Det finns ingenting annat än den, på båda sidor hinnorna, inuti och utanför livmodern. Allt är oss förnekat redan från början. Inget är oss givet. Ändå både ger och tar vi, av varandra och till varandra med samma öppna hand."Ur min bok Inre Frihet (2007). På bilden är jag nio månader gammal. Inte lika skeptisk som på den tidigare. Kanske redan försedd med ett omotiverat och socialt leende?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar