En annan människa då?

1952 i mamma Ylvas famn.

Helgen har mest erbjudit fysisk smärta. Artriten kom i ett nytt skov samtidigt som den verkliga vårsolen började lysa över landskapet. Sådana paradoxer får man leva med. Men det har också varit barnbarnskalas och vacker film. Jag läser just nu en ny roman av Valeria Parrella, den italienska författarinnan som redan utkommit med en tidigare till svenska översatt roman. Den första hette Väntrum och den här heter Avskedsbrev. Jag hoppas få läsa i lugn och ro den kommande veckan. Till skillnad från den första romanen är det här en tjock, episk berättelse som kräver sin tid.

Valeria Parrella.

I helgen fick jag också en första recension av min nya bok. Det är Björn Kohlström som skrivit, bloggaren Bernur. Hela hans text finns här men först bara ett litet avsnitt ur den:

”Under 2000-talet har Nydahl intensifierat sin utgivning. Han förmedlar, numera främst på bloggen, insiktsfulla och initierade rapporter från politik och litteratur, utifrån en internationell horisont. Styrkan i den här boken ligger i det dubbla perspektivet: hur han klarar av att vara både analytisk och privat, att han bryter det objektiva med det subjektiva. Det är också skrivet stillöst – utan skyddande barriärer, men hela tiden i växelverkan mellan balanserat sakligt och engagerat hetsigt. Han avstår också från förenklingen i sitt sätt att presentera det som är komplext och svårt. Det här är en bok som blir ett dokument av både tiden, våren 2011, och människan Thomas Nydahl, våren 2011, med förgreningar bakåt. Här skriver han klarsynt om de problem som mångfalden levererar – en växande fientlighet mellan människor. Det är också fientligheten i sig som han vänder sig mot, inte mångfalden…”

När jag tittar tillbaka på mina år med böckerna ser jag att den normala utgivningstakten varit en bok om året, men att det ibland har blivit både två och tre. I år blir det två, eftersom jag planerar att ge ut den tredje bloggboken kommande vinter. Den trilogin ska vara enhetligt gjord och böckerna ska hänga ihop trots att de är tematiskt olika. En barndomsberättelse är på väg att närma sig fullbordan och den ligger redan hos ett förlag för bedömning. Att ge ut trilogin i bloggens namn är en spännande erfarenhet. Den första boken, Kulturen vid stupet, sålde rejält bra. Det har dessvärre inte den nya gjort, kanske beroende på ämnesvalet. Det är flera människor som sagt till mig att de är ointresserade av den arabiska våren och av Israel/Palestina-konflikten. Jag får acceptera att det förhåller sig så.

Antonio Tabucchi

Så läser jag att den italienske författaren Antonio Tabucchi har dött i Lissabon. Kunde han valt en bättre plats att lämna denna värld på? Vid sidan av de egna verken ägnade han mycket av sitt liv åt Fernando Pessoa (som han också skrev en skruvad och fin liten bok om, den finns dessvärre inte översatt till svenska, men till norska Fernando Pessoas tre siste dager i Pax-bokserien 1998 - på svenska finns däremot den här och flera andra).

Marilyn Monroe läser till synes ostörd.

Den nya veckan innehåller flera olika hälsokontroller, bland annat ska det tas leverprover för den fortsatta cellgiftsbehandlingen. Det ser jag fram emot och hoppas att de kemiska produkterna kan ta vår- och sommarljuset i hand, så att de möts halvvägs i en välgörande process. Inget fungerar så bra som ljus och värme.

E.M. Cioran

När jag ser bilden av mig själv som litet barn i mammas famn måste jag acceptera att ett liv är långt ifrån ett och detsamma. Jag tänker ofta som E.M. Cioran, att man efter varje omvälvande händelse eller förändring borde byta namn, eftersom man är en ny och annan människa. Vad jag skulle heta vet jag inte, så jag behåller samma namn som min mamma och pappa gav mig. Tacksam fortsätter jag att vara, att de fanns och inte hade ersatts av någon anonym ägg- eller spermadonator. Vid mammas bröst och med pappa vid hennes sida hade jag privilegiet att formas i ett första utförande.