Christopher Hitchens memoarer.

Jag läser fortfarande Hitch 22. Det är en mycket lärorik bok. Ändå kan man inte bortse ifrån att man fascineras redan av Hitchens språk. Ingen i vår generation har skrivit som han. I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det "revolutionära" arbetslägrets hetta.

Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen "Det privata är politiskt" slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter.

"From now on, it would be enough to be a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic 'preference', to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or to ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words: 'Speaking as a...' Then could follow any self-loving description. I will have to say this much for the old 'hard' Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work.

It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation or disability were qualifications in themselves." (min kursivering).

När jag tänker på hur den gångna vinterns så kallade "debatt" om vänstern sett ut slår det mig att allt det där hade redan Hitchens formulerat. Frivilligt har de ställt sig på DN-scenen och demonstrerat sin egen oförmåga, från Sveland till Wollter, från Jönsson till Glaser. Det räckte att någon petade i deras hänvisning till särarten. Någon vänster att tala om existerar inte. Och den "vänster" som alltjämt bär runt på röda fanor har lierat sig med några av de mörkaste krafterna samtiden sett. Också det skriver Hitchens om.