Hur fria är våra ord?

Krisen kring Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer är inte en unik händelse i Danmark. Weekend-Avisen, en kvalitetstidning utgiven av Berlingske, och som kommer varje fredag, har rullat upp en gammal historia som visar på kusliga likheter med det som hänt.

Händelsen tilldrog sig 1967 och utlöste en diplomatisk kris mellan Danmark och Kina. Det var när Mao Zedongs kommunistiska regim stod på toppen av sin makt. LO-ägda morgontidningen Aktuelt publicerade en karikatyr av Mao, och det utlöste febril diplomatisk aktivitet.

Statsminister Jens-Otto Krag utsattes för hård press från den kinesiska regimen, som kallade tidningen "ett regeringsorgan", varför de höll den danska regeringen ansvarig för att ha "tryckt en teckning som på ett ondskefullt sätt smutskastar ordförande Mao, det kinesiska folkets store ledare. Teckningen är ett bevis på tidningens fientlighet gentemot det kinesiska folket. Det är en handling som det kinesiska folket och ambassaden protesterar därför kraftfullt." I protestnoten krävde kineserna av den danska regeringen att den "ögonblickligen vidtar åtgärder för att i framtiden förhindra sådana handlingar", annars "får den danska regeringen bära det fulla ansvaret för de allvarliga följder det kan få".

Det är nästan ordagranna förlagor till Muhammedkrisen som Weekend-Avisen grävt fram. På samma sätt som de muslimska länderna krävt att regeringen ska ingripa mot Jyllands-Posten, krävde kineserna det 1967. Och argumentet var detsamma: idag anses Jyllands-Posten vara "regeringsorgan", då ansågs Aktuelt, för att den var LO-ägd vara ett socialdemokratiskt "regeringsorgan". Och vid båda tillfällena leder publiceringen av karikatyrer till en djup kris mellan Danmark å ena sidan och ett totalitärt system å den andra.

Intressant är också att studera hur den danska pressen då hanterade den uppkomna situationen. Liberala Information – med rötter i frihetskampen mot Tyskland – hävdade envist yttrandefrihetens principer genom sin chefredaktör Børge Outze, han till och med jämförde kinesernas agerande med nazisternas.

Just Jyllands-Posten anmälde en avvikande åsikt och tyckte sig i satirteckningen se "let racemæssige overtoner" som inte är "forenlige med sandheden". Det var Bent Eskestad, nu 75 år gammal, som gjorde teckningen, som han redan då ansåg och fortfarande anser vara "en dålig teckning".

Den danska regeringen skrev i en svarsnot till Kina att "pressens frihed er et i den danske grundlov og i det danske samfundssystem grundfæstet princip, hvorfor regeringen ikke har mulighed at forhindre dagbladet Aktuelt så lidt som den danske dagspress i øvrigt at bringe tegninger som de i noten omhandlede."

Nå, vad kan vi lära av det som hände 1967 och det som hänt alldeles nyligen? Jag menar att bägge historierna egentligen måste leda till samma slutsatser.

För det första: totalitära idésystem (politiska eller religiösa) och totalitära regimer är mycket känsliga för fria människors meningsyttringar. De reagerar som prinsessan på ärten, och sätter fokus på en skämtteckning hellre än diskuterar de verkliga problemen: ofrihet, förtryck, likriktning och liknande.

För det andra: den socialdemokratiska regeringen 1967 handlade riktigt. Det finns inget annat sätt att hävda yttrande- och tryckfriheten i en demokrati, än att svara diktaturens ambassadörer med principiella svar. Det var riktigt 1967 och det är riktigt 2006.

Världen plågas fortfarande av ett stort antal despotiska regimer och system. Skulle vi backa för folkmordsregimen i Sudan om den krävde det av oss? Skulle vi göra det för Nordkorea som nu hotar USA med ett "preventivt angrepp"? Inför mullorna i Iran eller liknande asiatiska regimer? Ska vi göra det inför Putins Ryssland som för bombkrig mot tjetjenerna. Nej, oavsett vem det är som vill pressa regeringar att ingripa mot pressen så måste svaret vara ett och detsamma: Nej, vi gör inte sådant.

Mao-karikatyren och Muhammed-karikatyrerna ledde i båda fallen till politisk kris med internationella förvecklingar för lilla Danmark. Mao-karikatyren var bortglömd tills Weekend-Avisen grävde fram den. Jag tror att det blir likadant med Jyllands-Postens teckningar. Men innan de glöms bort är det viktigt att vi lär oss läxan. Det kommer fler hot mot yttrande- och tryckfriheten, var så säkra på det.