Ny vecka. Gamla mönster.

Man hinner inte slå upp ögonen förrän man förstår att det är alldeles för tidigt att stiga upp. Långdrar i mörker. Famlar efter lampsladden. Tänder mig in i måndagen. Stapplar ut i köket. Fyller koppen och glaset. Sätter på datorn, läser de viktigaste nyheterna, välter ut en halv liter vatten över bordsalmanackan.

Så. Nu är jag igång.

En vecka återstår, så ska min nya bok levereras från tryckeriet. Kanske tar jag den med ut till kusten för en fotosession. Om våren vill den dagen.

Som ni märker har jag inte ett vettigt ord att skriva. Det är måndag. Och det är låst i huvudet. Låst och kanske tomt.

(Med posten några timmar senare kom ett brev från min vän och kollega AM, som skriver: "Min musa stiger upp klockan fem varje morgon").

På torsdag kommer det en text här i bloggen som är skriven av alldeles märkliga skäl. Den handlar om en kvinna som skadats mycket svårt i en bilolycka och som sedan rest sig, och trots allvarliga hjärnskador skrivit sin första bok med hjälp av en specialkonstruerad dator. Det kallar jag en seger över elementen, en seger som kan bära henne långt. För att inte tala om inspirationen den ger oss läsare. Man anar att det trots mörker och hinder finns något i varje människa som strävar uppåt, något som vill ljus, syre, liv.

Foto: A. Nydahl.