"Jag bryr mig inte om ert hat."

Det var i ett annat liv. Det året Tjernobyl exploderade. Året min yngste son föddes. Det var bokstavligt talat i ett annat liv. Den stora familjekretsen där i byn. Huset vi köpt som varit byns telestation. Snett mitt emot bodde paret vi köpt huset av, Åbergs, de legendariska. Idag bor några av mina barnbarn i huset. Men jag minns vilket år det var. 1986. Åbergs är sedan länge döda.

Dit, till telestationen som blev familjehus, kom böckerna från de skrivande och översättande vännerna, med posten eller personligen överlämnade. Jag har kvar de flesta av böckerna, de rymmer så mycket liv och poesi. Som den här, Ett steg på de älskandes ö av Yves Martin (Alba 1986, översättning av Jacques och Marie Werup). Jag slår upp och läser. Kanske går orden bättre in nu, när åren gått och livet är inne i sin näst sista fas:

Er kärlek är inte min.
Era lägenheter kan jag på förhand.
Jag bryr mig inte om ert hat.
Min mjukhet är av det förfärande slaget.

Er boskap, era fåglar: strålande,
Kanske har ni i en viss utsträckning
Blivit medbrottslingar till universum.
Jag ler inte. Det är ett faktum.

Det händer att jag klagar,
Ni har inte lagt märke till min lömska trumpet.
Jag blir tjockare för varje dag för att förbluffa er,
Ni stenkrossare framför människoätaren.