Livet som resa.

Foto: Anders Johansson

Jag har idag glädjen att publicera en ny text av Anders Johansson, Livet som resa.

Är livet en resa? Man kunde tro det att döma av hur ofta denna metafor används i alla möjliga och omöjliga sammanhang. När någon till exempel förlorar sitt jobb sägs det vara inledningen till ”en ny resa”. Denna metafor föregicks av en annan, liknande, nämligen ”gå vidare”. När jag efter många år flyttades från Vestmanlands Läns Tidnings ledarsida, där jag hade en kolumn, till ”Lätta sidan” beskrev redaktören det som om ”jag hade gått vidare”.

I själva verket var det en degradering, som möjligen berodde på att man sin vana trogen skiftade medarbetare på sidan. Metaforen kunde nästan innebära att jag ”för alltid gått vidare”, ”passed away”, d v s avslutat alla jordiska engagemang.

Som sagt, nu i våren 2012, är det ”resor” som är metaforen på modet. Bästa sättet att kontrollera bärkraften i denna ”rese-metafor” är kanske att utsätta den för lite verklighet. Används den av någon som drabbas av en stroke eller en hjärtinfarkt? Talar man om en ny resa i rehabiliteringens tecken?

Nej, jag tror inte det. Det onda och det plötsliga har stämt möte i en stroke och det som sker efter detta, om döden inte inträffar, är en långvarig återhämtning med i bästa fall en återgång till ett partiellt liv. Bob Dylan lär oss att den dag kommer när ”You can come back but you can´t come back all the way”. Någon resa med allt vad vi brukar lägga in i detta begrepp är det knappast för den som drabbas av en stroke. Den verkliga resan går då till ett lasarett, med lite tur ligger det i närheten och om lyckans gudinna ler (en annan metafor!)är det någon som hjälper oss dit. Cancer, hjärtinfarkt, nej det är inga resor vi vill ge oss ut i. Rese-metaforen ekar bara kallt och ödsligt och frågan är om den ens är lyckad i något sammanhang.

Nästa fråga är om metaforer alls är särskilt lyckliga språkdelar? Fast då är vi inne i filosofin och måste med Kirkegaard förstå att ”allt tänkande om den mänskliga anden är metaforiskt”. Poeter tar metaforerna på allvar – i synnerhet Tranströmer, den metaforrikaste av dem alla. Hans metaforer organiserar praktiskt taget alla hans lyriska motiv. Självklart uppskattar jag Tranströmer men det hjälps inte. Jag blir alltmer tveksam till de braskande metaforerna, resor eller inte. Och vad menas, förresten, med ”stjärnbilderna som stampar i sina spiltor”? Kan stjärnbilder verkligen stampa? Kan stjärnorna med sitt svaga ljus ens kasta sitt sken in i en spilta? Månen kan det nog, i en springa eller genom ett fönster, men knappast en stjärna, än mindre en stjärnbild med sitt glesa band av solitära stjärnor. Och om de ändå kan det.

Vad händer den dag då det inte finns några spiltor för stjärnbilderna att stampa i, när hästarna utfordras i lösdrift? Jo, då blir det som i refrängen ”mitt hjärtas telefon ingen ledning har”. Den metaforen är död som en dinosaurie och skälet är förstås att den skrevs när ingen visste om framtidens uppfinning: mobiltelefonen. I dag är inga hjärtan förbundna med ledningar.