Vaclav Havel är död. Han var förstås - och kommer att finnas inskriven i historieböckerna just så - en av de största så kallade dissidenterna bakom järnridån. Vill man förklara det kort kan man säga att han var en levande människa. Till skillnad mot de stenansikten, byråkrater och köpta varelser som styrde hans land, kunde han bygga sitt motstånd på en levande humanism. Hans böcker finns kvar. Vi skriver in honom i den enda bok vi för över de nyss levande, den som handlar om anti-totalitär aktivism, riktad mot kommunismen, fascismen och islamismen, och inte minst en melankolisk närvaro också när livet är som svårast. Här finns han officiella hemsida.
Havel och Joan Baez, 2009.Här i bloggen har jag ganska nyligen uppmärksammat honom och Tjeckien, i samband med den skrift som Tjeckiens ambassad i Sverige utgivit.
Havel var en särskild sorts människa, han lät sig inte knäckas av några manövrer från kommunistpartiet och dess statsapparat. Med upphöjt lugn fortsatte han att arbeta med pjäser, essäer, artiklar oavsett om makten fann det för gott att låsa in honom. Också hans arbete med Charta 77 tillsammans med andra intellektuella hade något av detta över sig. Man kunde förvisso trampa på dessa människor, men de fortsatte sin gärning genom åren, utan att misströsta i det offentliga rummet.
Här skriver jag om Jiri Grusas bok Maktens härlighet. Mycket handlar om just det som Havel motarbetade.
2 kommentarer:
Sorgligt att höra. Din fina beskrivning av honom vill jag bara av fullt hjärta instämma i.
Han var färgstark. Jag minns att vi testade i teaterföreningen och spelade... Han var spännande och gav utrymme till egna tolkningar. Alla var vi både förvånade och imponerade att han som författare valde att vara så politisk.
Men han drevs av sin känsla för rättvisa och demokrati och han var skicklig. En man att beundra -även om jag tycker att politiken tog hans skaparsjäl.
Skicka en kommentar