Längtar till snön.

Längtar till snön. Vill dra handen över en frostig gren vid Hammarsjön. Vill sitta på en tidning och dricka kaffe. Andas människovarm luft rakt ut i vintern. Se rovfåglarna rastlös söka sina byten. Veta att allt - också tankarna och drifterna - konserveras av kylan. Strindberg tyckte att det var synd om människorna. När jag hörde vad man talade om bakom mig så tänkte jag: det är inte ett dugg synd om dem/oss, de/vi får skylla sig/oss själva.

Vinter, kom med mörka eftermiddagar, kom snart! Längtan efter vintern kan också ta fäste i en av bilderna från södra udden. Den öländska snöröken - fåken - är ett inre tillstånd likaväl som ett yttre. När södra udden böjer sig för stormen, just den här dagen är det arton minusgrader, kan människor bara med möda och rätt kläder vistas där. Efter femton minuter är kinderna rödpiskade, näsan bränner av smärta. Inne i huset, med en brasa i kaminen, blir fåken en vacker målning.

Ögat förirrar sig in i den, söker fäste vid de två pinade träden och tankarna kommer i rask takt. De handlar om ensamhet, de handlar om melankoli och de formar sig till en stark längtan efter det slags ljud som är orörda av människan: stormen, grenarna som slår mot något, de skränande fåglarna. Och efter fåken: den stora tystnaden då ingenting, inte ens de egna stegen, hörs. Jag står då i den lilla hamnen och ser ut på de frusna Östersjövågorna.

Vid vågbrytaren har en majestätisk fågel slagit sig ner, helt ensam och som en mörk skugga mot isen, himlen och havet. En storskarv sitter vilande och väntande. Jag går in igen. Oxsvanssoppan kommer att smaka ännu bättre en kväll som denna. Så förflyttades jag till mars och de bitande kalla dagarna på Öland. Minnena arbetar i mig som de ska. Minnena är mitt arkiv av väder, smaker, dofter och ljud.

Foto: A. Nydahl.