Lästips för december.

Foto: Anders Wikström.

Mörkrets tid kan vara både den värsta och den bästa. Risken att ramla ner i ljusbristens depressioner är överhängande. Psoriasisen växer ohejdat och artiten tilltar. Men det bästa är de långa, mörka eftermiddagarna och kvällarna av läsning.

Här tips på några fina böcker för dessa mörka dagar.

David Grossman: På flykt från ett sorgebud (Bonniers, översättning från engelskan av Boo Cassel. Den engelska översättningen från hebreiskan är gjord av Jessica Cohen).

David Grossman, född 1952, är en av Israels största samtidsförfattare. Han skriver både dokumentära böcker och romaner och är noga med att skilja på de två metoderna. Denna nya roman har blivit mycket omtalad sedan Grossmans son dödats på Libanonkrigets sista dag 2006. Men romanen var nästan färdig när det skedde, så det råder ingen tvekan om fiktionens äkthet, även om författarens privata tragedi kastar en skugga över den. I centrum står Ora, en medelålders kvinna och mor till två pojkar. Berättelsen blickar bakåt och förankras i tiden för den andra palestinska intifadan 2000. Jerusalem är nav både för Oras minnen och hennes handlingar. Tillsammans med Avram, pappa till hennes yngsta son, beger hon sig till Galiléen. Romanen visar på ett både psykologiskt trovärdigt sätt svårigheten att leva i en nation under konstant krigshot. Grossmans stil kan vara tung att komma in i, men ger full utdelning. Den svenska översättningen är av högsta klass.

Salman Rushdie: Luka och livets eld. (Bonniers, översättning: Hans Berggren)

Kort efter dödsdomen/fatwan som Iran utfärdade mot Salman Rushdie skrev han till sonen Zafar boken Harun och sagornas hav. Nu utkommer en uppföljare skriven till yngste sonen Milan. Berättelsens Luka är också en yngre bror till Harun. Det är en märkvärdig roman som kan fungera både för äldre barn och deras högläsande föräldrar, full av fantastiska scenerier och gestalter. Att det är en välbekant Rushdie vi möter står snabbt klart, så heter t.ex.Lukas hund Björn och hans björn heter Hund. Luka själv finns både i det diktade landskapet och i verklighetens videospel och dess stränga regelverk. Shahen av Bla-Bla är hans pappa. Han säger: ”Våra drömmar är de verkliga sanningarna.” Också när Rushdie skriver för sonen är han en antitotalitär och frihetslängtande författare. Kanske är det den egenskapen som gör honom läst globalt? Översättaren har gjort ett lysande arbete med ett original som inte kan vara det lättaste att handskas med.

Thomas Bernhard: Självbiografierna (Tranan, översättningar av Susanne Widén och Lars W. Freij, efterord av Manfred Mittermayer).

Thomas Bernhard (1931-1989) måste betraktas som en av den moderna tyskspråkiga litteraturens största. Hans rika författarskap har ett genomgående tema, i sina angrepp på nationalsocialistiska och katolska maktsfärer. Hela sitt vuxna liv befann han sig i opposition mot sådan makt, men också mot de etablerade konst- och kulturkretsarna. I sitt testamente förbjöd han österrikiska scener att uppföra hans verk. Med nyutgivningen av Självbiografierna (fem stycken, här tryckta i ett band) säkrar man deras närvaro i de till svenska översatta viktigaste verken. De har sedan länge varit omöjliga att få tag i. De fina översättningarna är hämtade från originalutgåvorna på svenska. Den Thomas Bernhard vi möter i dessa böcker är en ensam, mycket sjuk ung man som konfronterar sina minnen av den småborgerliga omgivningen, förödande sjukhusmiljöer och samhällsklimat han vägrar godta. Hans tanke att själva tillvaron är ”en straffanstalt” understryks av en prosa som är både vackert och smärtsamt flödande.