Charles Bukowski: Cunt 69.

I novellerna brukade han köra för fullt. Inga detaljer slapp man undan. Charles Bukowski gick till litteraturhistorien som snuskgubbe. Det är sannerligen inte ett begrepp jag vill använda, trots att jag förstår hur och varför man bygger en mytologi.

Med Lindelöws förlag har vi ju också fått massor av noveller publicerade på nytt, i svenska översättningar. Det kan man bara tacka för.

Men jag plockade fram en minimalistisk diktsamling av honom: Cunt 69, publicerad på Firework Editions i Stockholm 2001. Ett originalverk på amerikansk engelska. Ordrikedom ska man inte tala om. Tvärtom. Det är några meningar - eller bara ord - på varje sida.

Ni ser ett uppslag här. På sidan 30 orden:

“Vaginal sounds. Pssss/vaginal sounds in the queens hallway/ moisture/drippling”

och på motstående sida, fem ord:

“Living on the ground floor.”

Jag fick boken i julklapp av vännen Anne-Marie B. 2002. Vårdar den ömt. Tar fram den och tänker: det här var en man som menade allt han skrev, fult eller vackert.

Boken är ett manus, som Bukowski själv ska ha överlämnat till en tysk man med orden: “Detta är mina sista dikter och det är du som ska publicera dem.” Leif Elggren och Thomas Liljenberg fick dem i Kassel 1996. Och publicerade dem.

Låt mig bara avsluta med en annan liten text:

“Alcohol and pussies/ masturbating in front of the television.”

Så banalt är det. Livet är också så banalt. Och ändå är det allt som gör att vi lever kvar i kedjan som fortsätter med barnen och barnbarnen. Människans banalitet håller henne kvar på jorden. Och idag är det tre dagar kvar till vi måste lära oss att skriva 2012.

Hur många nya barn kommer det att födas? Och varför?