söndag 11 december 2011

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer.

Lars Hedegaard: Ræven går derude, mor. Erindringer 1980-2011 (Trykkefrihedsselskabets bibliotek, Odense, Danmark 2011).

Lars Hedegaard, historiker och journalist, född 1942, är ordförande för Trykkefrihedsselskabet sedan det grundades 2004. Min första kunskap om honom fick jag när jag läste I krigens hus, som han skrev tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen och som jag presenterade i min bok Stormar och vilopunkter 2006.

När Hedegaard nu publicerar andra delen av sina memoarer ser jag att I krigens hus kom att bli en vattendelare i dansk debatt, och att boken gav honom ett rykte som ”islamofob”.

Det av Ayatolla Khomeini introducerade begreppet ”islamofob” har sedan 1979 fungerat som stämpel på människor som yppat kritik inte bara mot islam i allmänhet, utan mot islamismen som totalitär ideologi och tankegods i globala terrornätverk i synnerhet. I och med al-Qaidas våldsamma entré på arenan har det också blivit ett verktyg för de härskande klasserna i Europa, som de använt mot människor som aktivt stått upp till yttrande- och tryckfrihetens försvar, särskilt då mot de individer som visat på likheterna mellan det förgångnas totalitära ideologier och förtryckssystem (nazismen, fascismen, kommunismen) och islams utveckling i vår tid, som en religiös väckelserörelse och förstärkt ideologiskapande system (den arabiska våren, som blivit en kall vinter, är kanske det gångna årets bästa exempel på den utvecklingen, där islamisterna i land efter land flyttat fram positionerna, inte bara på barrikaderna och i blodiga uppror, eller inbördeskrig som i Libyen och Syrien, utan också i de parlamentsval vissa av länderna hunnit genomföra).

Nå, med detta sagt har jag givit en bild av vem Lars Hedegaard är, vilken betydelse han har och vad vi kan lära av honom och hans krets.

Det finns en annan, för mig mycket viktig aspekt som Lars Hedegaard berör i memoarerna. Han har ett förflutet som revolutionär vänsteraktivist. Det har jag också. Därför förstår jag också att han så tydligt ser likheterna mellan Maos, Stalins, Hitlers och islams despoter. De representerar alla totalitära, slutna tankesystem som in i minsta detalj (livsmedel, drycker, kläder, musik, litteratur, moral) vill reglera människors vardag.

Det intressanta är att Lars Hedegaard vid en tidpunkt i sitt liv börjar ifrågasätta det han själv skriver (och tänker). Han märker att han reproducerar offentlighetens regler för ”godhet” och att han därmed bekvämt slipper utveckla sina egna tankar. Som journalist har han ändå haft många olika arenor till sitt förfogande, som journalist för tongivande danska dagstidningar, till chefredaktör-stolen på vänsterliberala Information.

Bland det sista han lämnade var Groft sagt-krönikörens roll i Berlingske Tidende. Hans år som journalist ledde honom också in i studiet i en av Danmarks värsta, politiskt motiverade, terrorverksamheter, nämligen den som Blekingegade-banden sysslade med. Hela den historien finns numera dokumenterad i olika böcker, själv skrev jag om den här.

Det anmärkningsvärda med de gossar och flickor som rånade banker för PFLP:s räkning (och den egna lyxkonsumtionen) är att de blev omsvärmade av allmänvänstern och godhets-etablissemanget i de köpenhamska intellektuella kretsarna. Hedegaard blev förstås varse det på sin redaktörsstol.

I Hedegaards memoarer finner vi också intressanta resonemang om Israel/Palestina–frågan och det han med den egyptisk-judiske historikern Bat Ye´ors ord kallar ”palæstinianismen”. Det heta engagemanget för palestinska flyktingar bortser, som vi ju vet, från det faktum att 800.000 judiska, fördrivna flyktingar från arabvärlden fick en exilplats. Vad som däremot de flesta inte vet, är att denna arabvärld har ett egenintresse av att göra palestinierna till de eviga flyktingarna. Varför inte ställa frågan varför länder som Libanon, Jordanien och Egypten aldrig givit dem status som medborgare.

Med tanke på allt som hänt i denna del av världen under 2011, finns det verkligen skäl att ägna sig åt någorlunda seriösa studier, inte bara av flyktingfrågorna utan också av det grundläggande och farligaste: risken att Israel utsätts för ännu en militär intervention från någon eller några av de kringliggande arabiska nationerna och Iran. Hedegaard har egen erfarenhet av både judiska och palestinska miljöer, han har varit gift med en judinna, levt i Israel och har haft personliga vänner i palestinska familjer. Hans långa liv i USA hade självklara förbindelser till dessa miljöer.

När han varit verksam ett tiotal år i Nordiska Ministerrådet (som han berättar om med stor humor, inte minst skildringarna av resorna till det vacklande och eländiga Sovjetimperiet), kom ett krig som tycktes ta européerna på sängen. Det kriget var i själva verket flera olika krig, mellan länder och folk som en gång utgjort den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Också här delar jag erfarenhet med Hedegaard, eftersom vi var en handfull svenskar som engagerade oss hårt för de folk som fick utstå det värsta lidandet. De råkade vara just "muslimer" (förvisso i ovanligt hög grad sekulariserade), i såväl Bosnien som Kosovo. Kanske är det därför som ”islamofob”-anklagelsen är så obehaglig. Den drabbar människor som visat praktisk solidaritet med folk som lever i eller kommer ur islams samtida miljöer och som utsatts för militär aggression.

Hedegaard var med och stiftade ”Appel till anstændigheden” som slogs upp stort på Politikens förstasida. Denna grupp arrangerade också en internationell konferens på Christiansborg, där diplomater, militärer och välkända bosnier medverkade. Hedegaard redigerade och utgav texter från den konferensen i bokform, som utgavs av Udenrigspolitisk Selskab under titeln Bosnia and the West: A Hearing 15-16t January 1996.

Som jag läser dessa memoarer framstår det allt klarare vad för slags människa Hedergaard är. Han kunde kallas Homo Politicus (Nationalencyklopedin definierar begreppet så här: ”homo politicus, uttryck som utgår från den aristoteliska uppfattningen om människan som en samhällsvarelse eller som ett ’politiskt djur’ som endast kan förverkliga sig som medborgare i ett samhälle.”)

Jag skulle vilja förenkla det och säga, att en Homo Politicus är en människa som inte kan blunda för samhälleliga problem, de må sedan gälla klassorättvisor, hemlöshet, hungersnöd, politiskt, ideologiskt och/eller religiöst förtryck.

Lars Hedegaard är i den meningen ett föredöme för oss andra. Trots att han dragits inför rätta och blivit stämplad som rasist (för att han påpekade att män/fäder i muslimska familjer våldför sig på, och i värsta fall, dödar sina egna döttrar – det kallas hederskultur).

Här kunde jag utförligt ha berättat om Lars Hedegaards väg till grundandet av Trykkefrihedsselskabet. Men det är i min mening bokens allra intressantaste del och därför sparar jag den till kommande läsares glädje och nytta. Jag kan säga att den delen letar sig fram genom privata diskussionsmöten, nya bekantskaper och insikter och ett internationellt engagemang som ter sig ytterst ovanligt. Vi får helt enkelt följa med fram till den punkt då människor ur vitt skilda miljöer (män, kvinnor, danskar, invandrare, kristna och ateister, intellektuella, politiker och andra) betraktar tiden som mogen för att i organiserad form hävda demokratins grundpelare, i försvar mot totalitära krafter.

Vill man förstå mer av danskt samhälle, politik och utveckling ska man läsa den här boken. Den lär oss något väsentligt om de allt snävare ramarna för yttrandefrihetens tillämpning. Den lärde mig själv, att det vi ofta tror är så mycket bättre (eller sämre, beroende på om man är en ”god” eller ”ond” betraktare) i Danmark, i själva verket visar sig vara intill förväxling likt det svenska samhället. I Danmark har man ”racisme-paragrafen”, här har vi lagen om ”hets mot folkgrupp”. Det är lagar som blir våta filtar över varje försök att diskutera också de svåraste av frågor. I Sverige har vi de vidsträckta getto-områdena som blir plantskolor för brottslighet och parallellsamhällen. Det har de också, förstås, i Danmark.

I själva verket delar vi inte bara villkor som grannländer. Vi delar villkor som européer och västerlänningar. Det som är problem eller katastrof i Danmark och Sverige är det också i England, Tyskland, Spanien, Grekland, USA eller andra länder.

Om man läser Lars Hedegaard har man närmat sig en verklighetsuppfattning som radikalt skiljer sig från den politiska klassens och den fega, anpassliga media-industrins halvsanningar och lögner.

5 kommentarer:

JohannaV sa...

Intressant att läsa din recension, den skiljer sig ganska mycket från Weekendavisens rec av Sören Söndergaard "Svaret blåser i vinden" - ej på nätet tyvärr. Där beskrivs Hedegaard som en marxist som gått från den ena ytterligheten till den andra (Trykkefrihedsselskabet m.m.) Hedegaard kritiseras även för att inte erkänna att även den del av extremvänstern han tillhörde kritiserade Blekingegaden - enligt Söndergaard. Rubriksättaren på avisens huvudsida var inte fullt lika nådig som recensenten; Hedegaard annonseras med onelinern "Från röd till svart". Motbjudande och i högsta grad oförtjänt och faktiskt något som Söndergaard aldrig påstått i sin annars kritiska rec.

Jag skulle tro att din beskrivning här, Thomas, ligger närmare sanningen om Hedegaards erinringar. ;-)

Thomas Nydahl sa...

Tack för intressant kommentar. Det finns så mycket i Hedegaards bok man kunde ha skrivit om, inte minst det faktum att han tar med sig den materialistiska historieuppfattningen och klassbegreppet från marxismen. Den som försöker måla honom i svart kommer snart att finna att det finns väldigt lite av den färgen. Ja, det är skamligt, men nu är vi ju vana vid att stämplas, antingen med hatbegrepp eller med färger.

markus sa...

Det låter som en bok som jag bara måste läsa. Tack för intressant sammanfattning. JAg gissar att den inte kommer att översättas till vare sig svenska eller engelska, så det är väl bara att välja sig vid danskan.

soothsayer sa...

Thomas recension gav mig mersmak att läsa Hedegaards bok. Jag finner tyvärr att jag läser så lite numera, särskilt skönlitteratur. Och Markus, det går att läsa danska, jag gjorde ett försök i år med Mikael Jalvings bok, "Absolut Sverige: en rejse i tavshedens rige". Man gissar snart vad orden betyder när de finns i ett sammanhang.

JohannaV sa...

Söndergaards rec (som jag nämnt tidigare) fick på nöten i helgens upplaga av Weekend-avisen. Flera skribenter tog upp flera saker som Thomas här redan nämnt.

Tråkigt nog kan jag nog inte få Stadsbiblioteket köpa in Hedegaards memoarer. Men jag ska försöka... ;-)