lördag 10 december 2011

Vinterväntan.

Filmerna, böckerna, vilan. Allt står i vänteläge. Utanför mitt fönster rasar ännu stormen. Ingenting kan jag bistå de blottställda med. Själv på kanten till en avgrund är jag oförmögen att hjälpa.

Varje ny dag möter jag utan minsta entusiasm. Ibland föds ett leende, när en vän eller två finns i brevlådan med något uppmuntrande. Själv sänder jag liknande uppmuntran till andra som har svårt för den nya dagen. Är det allt? Ja, det är allt.

Den nya tidens modeord slits ner till enkla utstötningar av ljud. Orden göms bakom slagorden. Två helt olika och oförenliga språk: ett buret av det mänskliga, och ett annat av makten och tidsandan. Den som verkligen är utförsäkrad vet hur den makten används för att slutligen helt tysta och förgöra.

2 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Nu har vi inte bara en Branco beundrare i familjen, men tvâ. En liten flicka har suttit som klistrad framför ditt klipp sen imorse...

Thomas Nydahl sa...

Tack, rörande att höra - men så är det också en vidunderligt vacker vaggvisa!