lördag 3 december 2011

Fadon och världsarvet


Nu har UNESCO, till portugisernas stora glädje sorterats in under rubriken Världsarv, i det som kallas "World’s Intangible Cultural Heritage." Jag fick telefon från en portugisisk man som berättade om firandet i Lissabon. Det går inte att ta miste på stoltheten. Själv läste jag nyheten i danska Weekendavisen. Vi höjer våra små bagaço-glas och skålar för fadon, och lyssnar till drottningen själv, Amália:

Ur min bok Musiken som föddes bortom haven följer här ett kort avsnitt. Om du är intresserad av boken går den att köpa här direkt av mig.

Fadons historia. Teorier och tankar.

Det finns många olika teorier om hur, var och när fadon uppstod som självständig musikalisk genre. Men alla dessa teorier har en sak gemensamt: de färdas över, eller utvecklas till havs. I Historia do Fado av Pinto de Carvalho (1904) heter det, att ”det är till havs fadon har sitt ursprung, ett ursprung som bekräftas av dess rytm, vågornas rytmiska rörelse, regelbunden som fartygets hävning, eller som vågornas slag mot kusten”.

Under hela 1900-talet utvecklades forskningen kring fadon och framställde dess ursprung ur så många olika synvinklar att en komplex bild skapades. Klart är dock att de portugisisk-afrikanska slavar som frigavs i Lissabon 1761 bosatte sig i stadsdelarna Mouraria och Alfama, och att det var där som historiens alla trådar sammantvinnades och förlöste fadon som musikalisk genre. Slavarna hade i dessa fattiga stadsdelar gjort de två danserna Fofa och Lundum mycket populära, trots att kungahuset förbjudit såväl dem som andra danser med brasilianskt ursprung. Danserna ackompanjerades av en spansk gitarr. De afrikanska slavarna – vars danser alltså fötts i Afrika men tagit vägen om Brasilien innan de utvecklades i Lissabon – hade ett intimt umgänge med de allra fattigaste lissabonborna, de som gick under öknamnet ”fadistas” (vilket betydde fatalisterna). Dessa fadister var fruktade, de ansågs inte bara kriminella utan också våldsamma, de levde på stölder, könshandel och annan brottslighet. De frisläppta slavarnas danser inspirerade fadisterna och när man till dem lade sångstilen modinha hade man skapat de tidigaste formerna av fado, sådan vi idag känner den. När dessa sånger runt 1920 introducerades på grammofonskivor hade grunden för ett slags stilbildande lagts. Paul Vernon är den historiker som starkast betonat att fadon har sitt ursprung i havets rörelser och i sjömännens starka hemlängtan. I själva verket kan denna komponent ha spelat en avgörande roll för de människor som färdades den långa sjövägen mellan Brasilien och Portugal. Men fadon var fortfarande en gatans kultur, den hade ingen anknytning till de scenens konstformer som så småningom skulle bli en del av de kulturbärande skiktens liv i huvudstaden. Fadon sjöngs i gränderna, liksom danserna en gång hade dansats där. Och den föraktades därför att den fortfarande förbands med den kriminalitet och den farlighet som gränden alltid utstrålat för de privilegierade småborgare som befolkade stadens centrum.

2 kommentarer:

Klinkmann sa...

Fint att fadon, denna mycket speciella och underbart hybridiserade musikform, som är både så lokal och så translokal, nu uppmärksammas av UNESCO. Samtidigt som jag skriver det måste jag tillstå att jag förhåller mig mycket avvaktande för att inte säga skeptisk till kulturarvsbegreppet eftersom det som är tänkt som en boost för kulturella artefakter och processer så lätt kan bli någonting exkluderande, ett maktinstrument som utesluter mer omstridda, ”problematiska” kulturarvsformer.

Din text, Thomas, får mig att tänka på en brasiliansk fado, Fado tropical, av Chico de Buarque, som kompositören sjunger tillsammans med Carlos do Carmo på Carlos Sauras Fados-DVD-soundtrack. Fast do Carmo sjunger ju inte utan han pratar, ett tal som i mina öron låter som ljuv musik, portugisiskan med sin mjuka frasering och sina för mig exotiska konsonantljud. En låt jag aldrig tröttnar på. Sven-Erik

Thomas Nydahl sa...

Tack Sven-Erik, jag håller med dig om att do Carmos och Buarques gemensamma tolkning av fadon är oerhört vacker. Här kontrasteras både röster och personligheter i något som inte kan förstås med förnuftet, ett stycke magi helt enkelt.