Gangsterromantiken.

Som den malmöpåg jag är fann jag det intressant att läsa Zlatans bok. Det finns mycket jag känner igen mig i, även om fotbollsindustrins miljardrullning bara gör mig uttråkad. Det finns dock en detalj som både fascinerat och upprört mig. Så vitt jag kunnat se har ingen av de hurraropande recensenterna berört den aspekten. De har förvisso citerat Zlatan då han sagt att om fotbollen inte tagit över hans liv, så skulle han förmodligen ha blivit kriminell.

Men saken är ju den att han långt in i fotbollskarriären också ägnar sig åt kriminalitet. Att han stjäl en massa cyklar i Malmö - inklusive en brevbärarcykel med väskorna fulla av post - tycks inte ha varit ett ämne för diskussion. Inte heller att han kör i 320 km fart på skånska vägar med sina sportbilar. Och naturligtvis inte att han medger att han sprängt en brevlåda till en korvkiosk i luften, och får det att låta som ännu ett malmöitiskt pojkstreck: "Det bara dånade till och den gick i sju miljoner bitar..."

När han kommer med i MFF:s A-lag skriver han: "Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan."

Längre fram i karriären i Italien blir han inkallad till tränaren, och skriver: "Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille?"

Det jag läser får mig att förstå att allt detta sker när han redan är en internationellt firad idrottsman. Han måste få "trigga" sig själv, säger han. Om han inte spelar datorspel nätterna igenom måste det ske med utagerande på gator och torg.

Nå, gangsterromantiken hänger väl samman med tidsandan. Men själv lägger jag denna kunskap i det arkiv som alltid öppnas nästa gång man höjer (den före detta?) gangstern själv till skyarna.

Foto: A. Nydahl