Vad vet man om morgondagen? Inte ett skvatt. Men man behöver sannerligen inte spå i kaffesump eller fördjupa sig i ideologiernas labyrinter. Men kan göra som Bengt i Wien och läsa precis hur det är. Han gör det hos Paul Krugman som skriver i The New York Times om friheten att dö. Så här:“I’m referring, as you might guess, to what happened during Monday’s G.O.P. presidential debate. CNN’s Wolf Blitzer asked Representative Ron Paul what we should do if a 30-year-old man who chose not to purchase health insurance suddenly found himself in need of six months of intensive care. Mr. Paul replied, “That’s what freedom is all about — taking your own risks.” Mr. Blitzer pressed him again, asking whether “society should just let him die.” And the crowd erupted with cheers and shouts of “Yeah!”
Är det vad som väntar oss européer också? Ska tjatet om “valfrihet” sist och slutligen reduceras till friheten att dö, därför att man inte kan betala för sin sjukvård?
Så sent som i gårdagens Svenskan läste jag om hur nära dagen är då Greklands statskassa är slut och varken löner eller pensioner kan betalas ut. Tysklands Angela Merkel säger att om det skulle innebära slutet för euron, så är det också slutet för Europa. Jag vet inte om den domedagsprofetian är befogad, men nog finns det skäl att redan omgående oroa sig för den framtida sjukvården och annat i den offentliga verksamheten som varje medborgare tagit för givet. Men folkhemmet är sedan länge dött - och begravt - och just därför kan vår tids politiska klass hantera verkligheten på ett sätt vi lite yrvaket börjat förstå.
Gamla paroller om solidaritet är inget annat än festrekvisita. I grunden är man överens - från Miljöpartiet till regeringsalliansen - om att de somaliska stammarna, i huvudsak familjer utan möjlighet till arbete, i analfabetism och med män som flyr in i kattuggandet, ska återförenas och leva på statsunderstöd i Sverige, att överklassen ska kunna berika sig utan minsta kritik, att skolan ska fortsätta ramla ner i ett bottenlöst träsk, att svenska soldater ska häcka i de afghanska bergen, att hela det svenska järnvägsnätet rostar sönder, att tiotusen rop på polishjälp ska ignoreras varje år därför att pengarna är slut, att såväl islamismen som den politiska godhetsideologin ska få fortsätta korrumpera och fräta sönder hela tanken om det öppna samhället, yttrande- och tryckfriheten.
I detta klimat kan man skrota välfärd samtidigt som man i Sveriges Radio accepterar att en imam hotar att mörda landsmän boende i Sverige, om de lämnar islam. De "goda" i medier och politik kommer att blunda för det och fortsätta mässa om "främlingsfientlig retorik". Det är redan för sent att läsa Kejsarens nya kläder.
Man behöver inte vara pessimist för att ana vad det är Paul Krugman hänvisar till. Barbariet finns överallt runt oss. Är det något vi saknar kan vi importera det. Fredrik Reinfeldt har ju redan försäkrat att före vår tid fanns det i Sverige bara barbariet.
" - Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”
Det försäkrade DN sina läsare redan 2006. Och den fräckhet med vilken sådana politiker uttalar sig har inte mildrats sedan dess. Det kommer mera, som man säger.
Kenneth Karlsson har skrivit en mycket intressant essä om tillståndet för våra samhällen, där inte minst begreppet ömsesidighet diskuteras. Han bygger sina resonemang på egna erfarenheter av att leva i andra länder.
UPPDATERING. Liten ordningsfråga: jag kommer till detta inlägg inte att publicera anonyma kommentarer som använder ord som "folkförrädare". Det är en principsak. Annars är kommentarer välkomna, också de anonyma, så länge tanken inte förfäas av rännstensspråket.
Och eftersom "vår" finansminister idag sätter siffror på eländet finns det skäl att titta på pappersbunten som förutsätter en fortsatt utarmning.
Foto: Anders Wikström.
22 kommentarer:
Mycket väl sammanfattat. Jag hoppas Ditt viktiga inlägg kommer att uppmärksammas också utanför bloggläsarnas krets. /Arvid Bengtsson
Tack för att du uppmärksammar min essä, och länkar till den. För övrigt delar jag din pessimism. Ofattbart att politiker och media blundar för vad som fräter sönder vårt samhälle.
Vemodigt och vackert skrivet om en dystopi som påtvingats oss,utan att vi blivit tillfrågade.
PS Håller helt med Dig: Folkhemmet är dött. Och det är något de nyliberala inom moderaterna länge strävat efter. Massinvandringen har varit redskapet. Ett välfärdssamhälle fordrar en hög grad av ömsesidighet och gemenskap, att kunna identifiera sig med de som far illa. Därför kan ett samhälle med stora etniska och kulturella motsättningar aldrig fungera som ett välfärdssamhälle: människor vill helt enkelt inte betala för dem de inte känner någon samhörighet med, annat än kanske en mindre allmosa då och då för att döva samvetet. Jag har själv sett detta tydligt i USA. Inte ens utpräglade liberaler visade någon större empati för t.ex. fattiga färgade. Moderaterna har en agenda som man nödtorftigt försöker dölja, och det är att göra de rika ännu rikare. Det därför beklämmande att se alla dessa som genom att bejaka massinvandringen tror att de är på den ”goda” sidan, när de i själva verket banar vägen för att en politisk och ekonomisk elit ska kunna berika sig./Arvid Bengtsson
"- om att de somaliska stammarna, i huvudsak familjer utan möjlighet till arbete, i analfabetism och med män som flyr in i kattuggandet, ska återförenas och leva på statsunderstöd i Sverige, att överklassen ska kunna berika sig utan minsta kritik, att skolan ska fortsätta ramla ner i ett bottenlöst träsk, att svenska soldater ska häcka i de afghanska bergen, att hela det svenska järnvägsnätet rostar sönder, att tiotusen rop på polishjälp ska ignoreras varje år därför att pengarna är slut, att såväl islamismen som den politiska godhetsideologin ska få fortsätta korrumpera och fräta sönder hela tanken om det öppna samhället, yttrande- och tryckfriheten."
Menar du att det här finns ett orsakssammanhang, att det ena leder till det andra?
Anna - inget vore mig mer främmande än att läsa min egen text så, som en beskrivning av orsakssammanhang. Jag pekar på enskildheter som är lätta att se i detta mycket breda spektra av kulturell, social och politisk systemförändring. Allt - bland annat det jag pekar på - är "små" etapper som var och en skvallrar om tillståndet i ett land där själva folkhemsidén är död och välfärden något du själv får spara till (utöver de skatter du betalar). Å andra sidan räknade jag inte med att bli förstådd med denna text. Den föddes i min avgrund, den djupt pessimistiska och självklara.
Arvid, jag tror att det är kärnan du träffar. Utan ömsesidighet heller inget samhällskontrakt. Därför finner jag också Kenneths essä så viktig.
Det Arvid beskriver finns det (amerikansk) forskning som visar. Samhällen som är splittrade ("mångkultur"?) motverkar den solidaritet som välfärdsstaten förutsätter.
Vad gäller satsningen på somalier har jag haft en diskussion med en delvis ansvarig politiker om den. Vad är idén eller målet? Man brukar få två argument: (a) att vi måste ta emot människor från 3e världen eftersom det kommer en brist på arbetskraft framöver (vårdsektorn) pga demografisk förändring (åldrande samhället). Det är alltså ren vinst att de kommer hit. Det argumentet brukar falla när man pekar på att vi idag har hög arbetslöshet bland vanliga svenskar, att t ex somalier som kommer saknar utbildning, kan inte språket osv, och därför inte kan anställas inom vården. Dessutom är den demografiska fördelningen hos dem mixad, flera är redan äldre. Vill man åtgärda det framtida problemet skulle det behövas riktad arbetskraftsinvandring med tydliga krav på språk, utbilding osv, och arbetskontrakt. Så ser det inte ut idag, de som kommer går på bidrag och vissa kommuners budget knäar.
Då brukar argument b komma fram: är du inhuman? Vi måste ställa upp för alla dessa människor som flyr. Kostnaden för socialbidrag osv måste vi dela på genom att höja skatter osv (det här är alltså inte mina påhittade argument, det är från verkligheten). Frågan blir då varför det behövs den sortens godhet när det under (a) beskrevs som en "vinst". Ett annat perspektiv är rent utilitaristiskt: om det är "godhet" vi ska maximera, är det då rationellt att flytta befolkningar från andra sidan jordklotet till Sverige? Ett alternativ vore att satsa på uppbyggnad av de förstörda samhällen som orsakar flyktingströmmarna, katastrofhjälp osv.
Här nånstans har jag blivit jämförd med "Hitler".
Vad vi i Sverige bedriver kan närmast liknas vid en vansinnigt dyr civiliseringsprocess av underklassen.
Det knepiga är bara att när vi var klara med den svenska underklassen började vi se oss om efter en utrikesfödd dito.
Människosmugglare uppfattade snabbt denna ambition och står för urvalet.
När vi så börjar blanda kulturer uppstår också andra kostnader än de rent ekonomiska.
Denna process kan icke reverseras, bara bromsas upp.
Kankse är jag snål, okristlig eller bara allmänt ogenerös men jag tror det finns två orsaker.
Socialisterna vill avskaffa klassamhället men deras otålighet gör att de hellre bryter sönder det än tillåter en medelklass att må allt bättre.
Libertarianerna vill det gränslösa, anarkistiska och kärlek skall råda, lammen sova med lejonen och solen härska oinskränkt dag som natt.
Jag vill stora rena ytor i sinne och rum. Men det pladdrar hela tiden i mitt huvud och min omgivning är full av allt det jag strör omkring mig.
Det man åstadkommer är resultaten av alla de små och stora handlingar man utför. Men utöver att det är svårt att förmå sig att göra det man tror sig veta är rätt, är det dessutom svårt att veta vad som är rätt, vad som ger de önskade resultaten.
Det finns väl ingen anledning att tro att det är annorlunda i politiken än i vardagslivet.
Svar till Anonym ovan snarare än till dig Thomas.
Och till Thomas vill jag säga att jag egentligen aldrig trodde att du ville hävda ett orsakssammanhang.
Men det finns tyvärr rätt många som tänker så rörigt att de ser det sammanhanget.
Det är å andra sidan lika beklagligt om man tänker på motsvarande röriga sätt att man argumenterar som de som Markus hänvisar till. Och det har jag själv nog gjort mig skyldig till i mina dar.
Den enda möjliga slutsats jag finner är att det här är en av de knepigaste frågorna och utmaningarna för länder som Sverige. Det finns inga enkla svar som fungerar.
Och egentligen tror jag nog ungefär att jag förstår dig, Thomas.
Markus, du beskriver det mycket bra. Jag förtvivlar själv inför omöjligheten att diskutera sakförhållanden. Får mig att tänka på kunden som på ICA Lindängen i Malmö frågade varför man inte kunde köpa grillat griskött mer. Föreståndaren svarade inte, han sa: jag kommenterar inte rasistiska frågor.
Det spelar alltså ingen roll om man är vänlig, ödmjuk eller har läst på i sitt ämne. Man är utstött redan innan man säger eller skriver ett ord. Det är den orimligheten som också bidrar till att våra samhällen krackelerar och att vi alltmer blir isolerade individer/öar.
Tack Anna, jag har inga invändningar mot ditt svar. Men en passage vill jag säga lite om. Du skriver:
"Den enda möjliga slutsats jag finner är att det här är en av de knepigaste frågorna och utmaningarna för länder som Sverige. Det finns inga enkla svar som fungerar."
Oavsett frågans och utmaningens art menar jag att man kan ge preliminära svar. Man kan t.ex. fråga sig varför det bor fler irakiska krigsflyktingar i Sverige än i övriga Europa och USA sammantaget. Man kan fråga sig varför Sverige nu ger upp frågan om identifikation och låter somalierna "återförenas"? Vi vet av tidigare studier att somalier som bor här gärna tar hit grannens, mosterns, fasterns eller vännernas barn också, om de slipper visa ID eller pass. på migrationsverket finns det ett ord för detta: de är "ankarbarn". När de väl förankrats i Sverige kan man göra en ny runda ansökningar om "återförening". Det är rimligen inte omöjliga frågor att besvara, huruvida vi ska fortsätta så här. Man gör det inte i andra nordiska länder, man gör det inte i Tyskland.Japan ska vi bara inte tala om, detta rika land har inga, eller väldigt få, människor från Afrikas horn eller Mellanöstern (jag reserverar mig för jag kan inte kolla statistik just nu, men jag tror att det faktiskt är inga).
PS om Japan. Jag hade fel.Japan har en arbetskraftsinvandring, men så vitt jag kan förstå ingen flyktingström från Nordafrika eller Afrikas horn. Wikileaks uppger till exempel:
"Bara i de 5 av Japans 47 prefekturer som kallas ”Central Japan Economic Federation” (Aichi, Gifu, Mie, Nagano, och Shizuoka) finns i dag över 180 000 brasilianare och över 20 000 peruaner, jämfört med drygt 80 000 kineser i samma område"
Hela texten finns här: http://inbeijing.se/bulletin/2011/08/24/wikileaks-om-japan-och-invandring/
Japan är intressant fall. Precis som Sverige går man in i en demografisk "kris" med åldrande befolkning, t o m värre än Sveriges och Europas. Men till skillnad från Sverige har man ingen sentimental inställning till flyktingströmmar från 3e världen. Myndigheters inställing är dessutom "rasistisk" på så vis att man eftersträvar etnisk homogenitet och ger inte ut medborgarskap hursomhelst (det lär finnas personer födda i Japan av koreanska föräldrar som förnekas fullt medborgarskap).
En dokumentär jag såg visade att Japan satsar på viss arbetskraftsinvandring till vårdsektorn, tidsbestämda kontrakt där man helst ville ha personer från vissa länder som ansågs "lämpade" (=ej för olika kulturellt). Problemet är att precis som Sverige är Japan ett postindustriellt kunskapssamhälle, och att lära arbetskraftinvandrare japanska är kostsamt och tidsödande. Därför satsar Japan desto mer på tekniska lösningar som intelligenta miljöer, övervakningssystem, robotisering osv inom vård och äldreomsorg. Lägg därtill att Japan pga bibehållen etnisk homogenitet har stark sammanhållning och uppoffringsvilja som gör att man säkert kommer att klara åldrandefasen precis som man överlever återkommande jordbävningar utan att samhället går under. Massinvandring av analfabeter från 3e världen för att på sikt lösa personalbrist i vården skulle nog gemene japan uppfatta som vansinne.
(PS: ang japans brasilianare och peruaner: jag kan ha fel ,men jag har läst att många japaner emigrerat till de länderna tidigare, och att deras ättlingar räknas som japaner om de återvänder. Perus fd president Fujimori är ett exempel, han är numer japansk medborgare ovälkommen i Peru.)
Litet tillägg till Japan/Sydamerika:
enl en wikipedia-sida utvandrade många japaner till Brasilien tidigt 1900-tal, och år 2000 uppskattades s k japan-brasilianer till 1,5 miljoner. De 300 000 brasilianer som på senare tid invandrat till Japan är ättlingar, s k 'dekasegi'. Följande passage är intressant som komplement till den svenska artikeln (det finns alltså anledningar till varför just Sydamerika):
"During the 1980s, the Japanese economic situation improved and achieved stability. Many Japanese Brazilians went to Japan as contract workers due to economic and political problems in Brazil, and they were termed "Dekasegi". Working visas were offered to Brazilian Dekasegis in 1990, encouraging more immigration from Brazil.
In 1990, the Japanese government authorized the legal entry of Japanese and their descendants until the third generation in Japan. At that time, Japan was receiving a large number of illegal immigrants from Pakistan, Bangladesh, China, Taiwan and Thailand. The legislation of 1990 was intended to select immigrants who entered Japan, giving a clear preference for Japanese descendants from South America, especially Brazil. These people were lured to Japan to work in areas that the Japanese refused (the so-called "three K": Kitsui, Kitanai and Kiken - hard, dirty and dangerous). Many Japanese Brazilians began to immigrate. The influx of Japanese descendants from Brazil to Japan was and continues to be large: there are over 300,000 Brazilians living in Japan today, mainly as workers in factories."
http://en.wikipedia.org/wiki/Japanese_Brazilian#Brazilian_identity_in_Japan
Liknande gäller Peru och JApan:
http://en.wikipedia.org/wiki/Japanese_Peruvian
Kom just på att en av Kurosawas filmer handlar om en japansk familj som efter Hiroshima utvandrar till Brasilien av rädsla för radioaktivitet.
Utmärkt text, Thomas!
Låt mig komplettera Anonyms orsaksanalys.
"En av dem som håvar in stora pengar på ungdomsvården är före detta politikern och Robinsondeltagaren Jan Emanuel Johansson.
Hans företag gjorde en vinst på minst en kvarts miljard kronor förra året.. [Han] har bland annat haft så kallade HVB-hem runtom i Sverige. Där har ungdomar med problem som missbruk och kriminalitet vårdats.
Bolagen har även haft boenden för ensamkommande flyktingbarn."
http://www.svd.se/naringsliv/ungdomsvard-kassako-for-jan-emanuel-johansson_6483568.svd
Och en nätkommentar:
"Detta är bara en av många,många,många liknande anläggningar i Sverige.
Det är mycket pengar att tjäna i Svensk flyktingpolitik för dom med rätt kontakter. Jag gissar att det inte är av humanitära skäl..... "
En gång i tiden hade vi i Norden världens starkaste folkrörelser - Inte bara i medlemsantal utan även i att de lyckades dominera kulturen och samhällsdebatten på ett hegemoniskt vis. Jag har svårt att tänka mig att sådana romansviter som Väinö Linna och Vilhelm Moberg skrev vore möjliga att skriva i ett land som Frankrike (där skrevs förvisso underklasslitteratur, men i de flesta fall av en intellektuell där man får alltid känslan av att det är en utomstående som skrivit böckerna, som inte levt i det han skriver om och som mer skriver för att döva det egna samvetet och vilja visa på paternalistiska lösningar på problemen. Det är vad jag ser en stor skillnad mellan Norden och kontinentaleuropa i litteraturen, här hade vi i större utsträckning människor som levt i dessa förhållanden, som kunde beskriva dem och som krävde att de skulle ersättas av något annat och mänskligare)
Jag vet inte om det var så att man "segrade" ihjäl sig i ett land som Sverige - Vi fick rösta in politiker som Gunnar Sträng m.fl. som vuxit upp under torftiga förhållanden men kämpat sig uppåt, till priset av att dessa småningom avrustade det offentliga samtalet för att rutinerna skulle fungera (stadssaneringar, ständigt ökad produktion och bostadsbyggen långt utanför stadskärnorna, en närmast mekanisk syn där man antar att mer bröd ger nöjdare människor). Generationen efter var dessa män som kom ihåg gamla fattig-Sverige borta och ersattes av nya människor som i princip skolats in i en "organisationsadel" och p.g.a. avrustningen inte behövde några medlemsskaror att stödja sig på för sina karriärer.
Det såg ut att gå bra så länge och misshagligheterna med minskat folkligt inflytande kunde åtminstone i början kompenseras av ökad levnadsstandard men i takt med att vi hamnat i en situation där egentligen ingen har några lösningar på de stora problemen (miljö-ekonomi-sociala kriserna) som skapats har det blivit allt svårare för samhället att bestå.
På ett vis eller annat kommer det ju finnas lösningar, frågan är vilka lösningar vi vill ha. Folkmord och utrotningskampanjerna vi sett hittils i historien är inget att eftersträva.
Varför väljer ni Japan som exempel?
Det japanska samhället är väl på så många sätt mycket olikt det europeiska. Och har man alltid drivit en politik av etnisk homogenitet har man väl en situation som är helt orealistisk för vilket västeuropeiskt land man än väljer att titta på. Oavsett om vi talar Frankrike, Portugal, Norge, Storbritannien eller Sverige så finns det en stor andel människor som kommit från andra världsdelar, antingen från de länder som en gång varit kolonier eller som flyktingar från konflikter och diktaturer.
Till annannan:
Det är svårt, komplicerat och kanske omöjligt att vara så tvärsäker som jag är 11:34 men..
Det är min bestämda uppfattning att i en demokrati värd namnet ställer man alla avgörande, nationsförändrande beslut fram inför folket att dryfta innan parlamentet klubbar igenom dem.
Det är någonting ruttet i en nation som håller sig med en sådan hegemonisk elit att kritik från populasen mot det förda betecknas som antihumanistiskt.
Det är häpnadsväckande.
Jag tror att suprematernas hätska kritik av SD inte handlar om att uppfostra dessa "kostymnassar" men att skrämma befolkningen från att befatta sig med SD's budskap.
När Danmark, hela det gamle goa rödvita Danmark peststämplas som ett "Pisseland" är avsikten densamma.
För mig är det en unken taktik och dessutom ren rasism.
Anonyma Hubert.
Tyvärr, Thomas, är inte ekonomisk analys din starka sida, inte heller politisk analys (gäller dina påhejare i kommentarsfältet också). Det är synd eftersom så mycket annat du skriver på kulturens område är värdefullt. Om du höll samma nivå på kunskap och insikt inom ekonomi och politik skulle du förmodligen inte leverera så enkla svar och beskrivningar av komplexa företeelser.
Ser vi till vad som just nu sker inom den globala ekonomin är att den så kallat utvecklade världen genom sitt handande (oviljan till omstruktureringar av sina ekonomier och samhällen - nej, det är inte lika med återupprättande av folkhemmet) rikserar den ekonomiska utvecklingen i tillväxtmarknanderna, det tillväxtmarknader som vi själva är beroende av för vår egen ekonomiska återhämtning.
Se här ett annat, mer grundat, sätt att se på utvecklingen även i Sverige i ett globalt perspektiv.
Underlag för vidare funderingar:
Lyssna 1:30 minuter in på denna BBC-sändning: http://downloads.bbc.co.uk/podcasts/worldservice/wbnews/wbnews_20110919-2204c.mp3
Läs och lyssna om vad Kinas ekonomiska dominans kan innebära:
http://blogs.cgdev.org/global_prosperity_wonkcast/2011/09/20/eclipse-learning-to-live-with-china%e2%80%99s-economic-dominance-arvind-subramanian/
/Nisse
Tack för att du öppet vågar ta ställning för förnuftet Thomas! Fler och fler vågar nu kliva ur änglakören (tänker i första hand på på Staffan Danielssons, Ilan Sadés och Lars J Erikssons aktuella Newsmill-artiklar)vilket inger hopp om en mer potent "folkhemskonservativ" opposition.
Cynikern och populisten Johan Lundberg har tagit motsatt väg (det minsta motståndets):
http://www.axess.se/blog/post/2011/09/14/Fortsatt-vantan.aspx
/KJ Kärrstrm
Skicka en kommentar