Parallellt med läsningen av Elisabeth Åsbrinks bok, ägnade jag kvällar och nätter åt Jörn Donners Anteckningar om Mannerheim (Söderströms/Atlantis).Det kunde te sig märkligt, men mycket snart märkte jag att dessa två böcker i stor utsträckning handlade om samma sak, nämligen det katastrofala europeiska 1900-talet.
Mina få finska resor lärde mig att just Mannerheim är en person som blivit ett slags vattendelare i det finländska folket. Man står på den ena eller andra sidan. Några uttalade nyanser har jag inte hört. Och det har naturligtvis med blodbadet på landets röda att göra (liksom i stort allt som har med inbördeskriget att göra, också i den meningen att det namn man ger striderna visar om man är för eller emot Mannerheim). Inget vore mig mer främmande än att förringa det som skett i landets historia.
Men det finns så många andra aspekter, och jag tror att Donner rör vid de flesta. Han skriver förstrött som han brukar, han växlar gärna in på sidospår och refererar till sig själv och de egna erfarenheterna. Det är just dessa egenskaper som gör Donner så läsvärd.
Denna lilla, rappt och roligt skrivna exposé över Mannerheims liv och gärningar utgör inget undantag. Det är en bok för bussresan, cafésittandet eller sängen. En bok som också är bildande.
I Hufvudstadsbladet menar man att boken är "ett surrogat för en självbiografi" - vilket är en hårddragen och orättvis beskrivning av Donners stil.
Klicka på omslagsbilden, så kan du läsa den intressanta texten.
