Barys Pjatrovitj: Torget (En kärlekshistoria). (Rámus förlag, översättning från belarusiskan av Dmitri Plax).

Barys Pjatrovitj, foto av Maria Söderberg.

Språket först. Vi brukar säga vitryska. Jag har själv gjort det länge. Också när jag översatte Valzhyna Morts diktsamling Tårarnas fabrik. Men nu är det dags att lyssna på dessa människor, som alltså talar belarusiska och lever i Belarus, den sista kommunistiska diktaturen i Europa.

Man kan inte lyssna bättre, än på Barys Pjatrovitj, denna fina poet som förlaget Rámus redan utgivit prosadiktsamlingen Fresker av. Hans nya bok Torget (En kärlekshistoria) är en roman. En finstämd och frihetstörstande roman i två akter. Berättelsen utspelar sig i Minsk, tiden efter det (som alltid) korrumperade valet 2006, där rösträknarna instruerats att ge maktens män och kvinnor det för diktaturerna obligatoriska 98%. Diktatorns ande svävar över berättelsen. Han har full kontroll och makten finns både i ministerier och i våldsapparaten, uniformerad eller ej.

I centrum för berättelsen står Ales och Maryjka, ett par som i första akten inte verkar ha någon framtid tillsammans. Vändpunkten kommer när de båda gett sig ut på landsbygden för en helg av samvaro och kärlek, och där de utsätts för något som gör Ales till den store svikaren. Maryjka drömmer om en framtid i frihet, hennes bror har redan lämnat landet för Prag, hennes föräldrar är mest oroliga för att hennes frihetslängtan ska förstöra allt. De vill ha lugn och ro, de vill sitta ner i båten och inte utmana något som helst. Ales själv bryr sig kanske inte så mycket, egentligen hade han ju tänkt ta sitt liv.

I andra akten vänder allt. Spelplats för deras kärlek blir det centrala torg i Minsk där framför allt ungdomarna tar initiativ till en protest. De minns den orange revolutionen i Ukraina och vill inte vara sämre. De börjar sätta upp tält. Författare och politiker talar till dem, artister uppträder för att ge dem moraliskt stöd. Andra akten berättas ur Maryjkas perspektiv, då hon redan gripits och trängs med andra unga kvinnor i en sunkig cell.

Missförhållandena där behöver man inte veta så mycket om, man övertygas lätt om den vidriga övermakten. Sverige skymtar förbi, som en motbild med fängelseceller som närmast beskrivs som ordinära hotellrum, med tv och allt.

Att demonstrationen på torget slås ner är en självklarhet. Det hela varar tre nätter och fyra dagar. Sedan stormar makten med batongerna dragna. Ordning, lugn och tystnad återställs, men för den skull slutar det inte jäsa under ytan.

Vi vet egentligen väldigt lite om vad som händer i Belarus. Därför är det en märkvärdig upplevelse att läsa denna roman. Den präglas så mycket av en vacker kärlekshistoria, men den visar också att själva livets grundstenar hotas av en maktfullkomlig elit som vägrar ge efter för de frihetsströmningar som gått fram över hela Europa. Dessutom blir jag glad för författarens omedelbara och vackra sätt att träda in i dessa unga människor och gestalta deras vardagsliv, frihetsdröm och kärlek inifrån. Det hade kunnat bli en banal kärlekshistoria, men det blev en roman om människans ständiga längtan efter och strävan mot frihet.

*

Det ska tilläggas att romanen inte kunnat tryckas i författarens hemland, utan att den fått smugglas in från Litauen.

Barys Pjatrovitj är född 1959 i Homelregionen i södra Belarus. Han är vice ordförande för det upplösta och förbjudna oberoende författarförbundet. Radioteaterna har tidigare satt upp hans pjäs Ingens Tjernobyl.