Saul Friedländer: Tredje riket och judarna.

Saul Friedländer: Tredje riket och judarna (Natur och Kultur). Del 1: Förföljelsens år, 1933-1939 (översättning av Hans Dahlberg). Del 2: Utrotningens år, 1939-1945 (översättning av Nille Lindgren).

”Förintelsen är en bluff.” ”Förintelsen är vår tids nya religion.” Den som läser extremistiska sidor på nätet har sett dessa ord förut. Man finner dem hos nationalister och hos islamister. Det som tycks förena svenska islamister och den nationalistiska rörelsen är just detta förakt för det judiska folkets största tragedi i modern tid. Till sin hjälp har de historierevisonister från såväl Skandinavien som Frankrike och England. På den väpnade sidan finns rörelser som Hamas och Hizbollah. Sitt starkaste ideologiska stöd har de ifrån den teokratiska regimen i Iran.

Ingen kan säga emot dessa tidens strömningar bättre än Saul Friedländer. Han föddes i Prag 1932, växte upp i Frankrike och är idag historieprofessor i Los Angeles och dessutom verksam vid universitetet i Tel Aviv. Hans namn förknippas med seriös forskning om tiden för den tyska nationalsocialismens barbari. Inte för inte fick han de tyska bokhandlarnas fredspris 2007.
Hans stora standardverk, vars första del utgavs i svensk översättning redan på 1990-talet, är nu komplett då det andra, nästan 900-sidiga bandet översatts.

Att läsa sig in i denna skildring av hur judehatet träder in i maktens boningar är framför allt en kuslig erfarenhet av hur små, små steg växer sig större för att sedan explodera i en orgie av våld och förintelse. Med tungt lastade sidor om 1933 förstår man hur den utvecklingen såg ut. Friedländer går ner i detaljerna. Berättar om varje enskild ny stadga som gör livet för judarna svårare och svårare för att slutligen helt avsluta det. Med konkreta personnamn, ortsnamn och datum får hans redovisning neonskyltens tydlighet. Här kan man inte värja sig med några ”å andra sidan…” eller några ”men…”. Allt är nämligen så entydigt att man blir överväldigad. Efter Hitlers maktövertagande ser man hur ett helt samhälle, inklusive kulturliv och kyrka, sluter upp och finner ariseringen nödvändig. Den tyska "renässansen" blir en del av vardagens självklarhet och forna vänner står plötsligt mitt emot varandra vid en avgrund. Det ”lämpar” sig inte att umgås med judar, oavsett om man är ett barn eller en fullvuxen person.

Ur denna nazistiska plattform växer sedan resten fram. Hitlers längtan efter ”livsrum” blir till ett europeiskt storkrig, och snart finner härskaren nya folkgrupper att förklara underlägsna och därmed bestämda för döden. Den tyska krigsmaskinen väller fram över ny mark. Länder ockuperas, kulturer läggs i spillror. Man kunde säga att det är en brist hos Friedländer att han inte berättar om romernas öde, eller om andra folkgrupper som blev offer för den ariska maktdrömmen. Men det är meningslöst att kritisera en bok för vad den inte är. Friedländers uppdrag är tydligt utsagt: han granskar Tredje riket och judarna.

Verkets första del slutar där åttio miljoner tyskar hyllar Hitler på hans 50-årsdag, den 20 april 1939. Judarna hade redan fått sin dom. Inte alla förstod vad den bestod i.

Del två skildrar ”utrotningens år 1939-45”. Jag märker att jag har rent fysiskt svårt att skriva ner den titeln. Ordet ”utrotningen” är så avhumaniserat och grymt att det blir frånstötande. Men ändå inser jag att Friedländer med det (i original ”extermination”) vill visa hur man från nazistiskt håll såg på det judiska folket. De utgjorde ett slags ”ohyra” som man var tvingad att utrota. Uppdraget var möjligen motbjudande, men det var nödvändigt.

Boken är indelad i tre avsnitt, som i tur och ordning berättar om terrorn hösten 1939-sommaren 1941, massmorden sommaren 1941- sommaren 1942 samt Shoa (det vill säga förintelsen) sommaren 1942 – våren 1945.

Jag inser rätt snart att man kan använda Friedländers arbete som ett rent uppslagsverk. Det rymmer nämligen det mest grundläggande man behöver veta om nazismens år vid makten. Han drar upp de stora linjerna samtidigt som han är ohyggligt noggrann med detaljerna. Han leder oss bokstavligt talat in i de judiska familjernas vardagsrum, för att vi ska förstå hur processen såg ut. Andra bandet har dock en större tyngdpunkt lagd vid de centrala makternas huvudfigurer, deras politik och militära överväganden. Därför blir här Stalin en lika viktig aktör som Hitler. Det pågick ett smutsigt spel mellan de tyska och sovjetiska regeringarna, vilket skildras ingående. Hitler spelade skickligt på den antijudiska stämningarna, och Friedländer konstaterar: ”Om judarna var den osynliga länken som förenade kapitalismen och bolsjevismen så kunde en stormflod av i all oändlighet upprepade anti-judiska angrepp som framställde kriget som ett judiskt krig, ett krig som judarna startat för att bevaka sina egna intressen, påverka den utländska opinionen och underblåsa antagonismen mellan å ena sidan Storbritannien och USA, och Sovjetunionen å den andra (…) Den förnyade hätskheten i den anti-judiska kampanjen efter Stalingrad hade sin egen inneboende logik.”

Vi vet hur det slutade. Vi vet i stora drag varför det slutade så. Saul Friedländers verk ger oss all den grundläggande kunskapen.

Låt mig avsluta med ett kort citat. Det kommer från Hermann Göring som den 12 november 1938 sa: ”Jag skulle inte vilja vara jude i Tyskland.” Det säger väl allt?