Kyrkogård i Dudley.Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.
Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.
Marknadsgata i Dudley.De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.
Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.
Birminghams centrum.När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.
Bilder: Thomas Nydahl, West Midlands, England.
4 kommentarer:
Men det finns ju ändå någon slags balans att söka.
Jag klev ur taxin i Nottingham i måndags och snubblade praktiskt taget över två kvinnor som stod lutade mot husväggen, bägge formlöst överviktiga, var och en ätandes direkt ur en chipspåse. England, även Midlands, är fullt av vältränade och normalviktiga människor, men just den här bilden var patetiskt illustrativ för något som inte bara är en stereotyp.
Det finns matglädje. Och ren och skär konsumtion av sådant som ger kortvarig tillfredsställese och långvariga negativa konsekvenser.
Jamie Oliver gör ett heroiskt arbete i att visa engelsmännen att man kan njuta av riktig mat. Vad jag önskar att de här kvinnorna också fick uppleva det. De stänger ju sig själva inne i något så meningslöst.
Det jag främst tänker på är det segment av det brittiska samhället som består av mycket unga mammor och ansvarslösa, inte fullt så unga män. Men övervikten som socialt problem är större än så. Just idag skriver Daily Mail om de nya klädstorlekarna som efterfrågas:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1368577/Fashions-big-thing-As-waistlines-grow-sales-womens-clothes-size-18-larger-booming.html
Visst. Ansvarslösa också i det att de ger sina barn en urdålig start näringsmässigt: dålig kosthållning under fysiologiskt känsliga perioder, dåliga kostvanor inpräglade under psykiskt känsliga perioder.
Men som många sociologer påpekat, just att tidigt sätta barn till världen är kanske det enda sättet för den som tillhör en marginaliserad samhällsgrupp att verkligen bli betydelsefull. Oändligt betydelsefull för de barn som beror av en, högre status i den sociala grupp man tillhör.
Jag har i England också träffat på dessa chavs och yobs. Utan framtid och utan fungerande hem och uppfostran.
Hur kan det komma sig att trettonåringar lever på skräpmat och droger och blir föräldrar vid femton, allt i en tröstlös cirkel?
Jag vet inte.
Skicka en kommentar