BREV TILL EDITH SÖDERGRAN
Kära syster!
Du är ju min syster i samma öde. Men ditt var hårdare, tuberkulosen tog ditt liv, jag blev räddad av de nya medicinerna, de som inte fanns på din tid. Men minnet av vad som varit lever varje dag i mina skadade luftrör. Du ville så gärna leva, kära syster. Du ville så gärna få kärlek, men männen förstod inte att du också var en själ, inte bara en kropp. Ack, vår manliga fäaktighet, Edith. De tyckte du var patetisk när du begärde mera.
Syster, kanske vi träffas en dag. Också min tid är ute, vem vet när. Så jag längtar att få sitta vid din sida under ett träd vid stugan i skogen. Din katt har du i knäet. Jag kommer att sluta ögonen och lyssna när du läser några av dina dikter för mig, du kära Edith, på din vackra finlandssvenska, där inga ljud förfuskas.
Nu slutar jag Edith, men eftersom alla får läsa brevet kommer en dikt här på slutet. Vår melankoli i höstens mörker har vi också gemensam, min syster. Tag väl hand om dig i evigheten.
Din bror i anda och sanning
Ullmar
...Lika patetisk som du...
-----
Edith Södergran:
Höstens sista blomma
Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.
Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.
