 |
| Lake District, England. Foto: Astrid Nydahl |
Vad vore resten av livet värt om man bara grubblade på sina tillkortakommanden (och värre)?
Jag anstränger mig varje dag att blicka framåt. Här i huset oroar vi oss mest för elräkningarna i vinter. Men utöver det är det helt andra saker som våra samtal och tankar fylls av.
Filmerna vi ser, litteraturen vi läser och några enstaka musikaliska stunder gör alla att det helsvarta förflyktigas. I söndags hade vi en många timmars god och närande middag med rött vin, efterrätt, samtal, skratt och fina samtal om det våra liv rymmer. Vi var förvisso två generationer, men den äldste vid bordet fyller åttio nästa år.
Jag har under måndagen lagat mat för en hel vecka, och det jag ser mest fram emot att äta är kålpuddingen där köttet kommer från kycklingfärs och brunkålen tillverkats här hemma, med såväl grädde som mörk sirap, äpplevinäger och vitpeppar i.
Så kan livet se ut, utan att jag för en stund släpper tankarna på Putin-fascismens våldtäkter i Ukraina. På hemmafronten ser det inte så bra ut för honom och hans barbariska regim. Unga män protesterar - också med vapen i hand - mot att de kallas till kriget.
Avslutningsvis: ledarskribenten Sofia Nerbrand skriver klokt i lokaltidningen:
Det funkar inte att ha inkompetenta, men ack så högljudda ministrar, som Annika Strandhäll och Khashayar Farmanbar. För nu gäller det att agera snabbt och kraftfullt på Ukrainas behov av mer vapen, Rysslands omvandling till polisstat, rusande inflation, högre räntor, effektbristen, fallande bostadsmarknad och börs, stor pessimism hos hushållen och så en i medieskuggan lurande pandemi. Plus klimatkrisen som fond.
