 |
| Bild i Sydsvenskan, 1977 |
Det fanns fortfarande illusioner. Jag hade anställts som bokhandelsbiträde i bokhandeln Oktober i Malmö. Ägdes av det dåvarande maoistiska partiet SKP (ej att förväxla med det nuvarande).
Jag hade utgivit min första prosabok på deras förlag. Året därpå, 1978, reste jag till Albanien som ordförande för en så kallad "delegation". När vi var där bröt Kina med Albanien. Alla maoisterna tog naturligtvis ställning för Kina. Inte jag. Väl hemkommen till Malmö lämnade jag allt detta.
Trodde mig vara "vänster" men aldrig mer i någon organisatorisk mening. Det är flera årtionden sedan jag slutade använda meningslösa begrepp som "vänster" och "höger", eftersom de två står för samma systemtrogna grundsyn. Parlamentarismen som likriktning och massans okunniga uppslutning bakom röstsedeln som symbolgest. "Vänstern" är inte mer vänster än en vilsen centerpartist och "högern" inte mer höger än vilken socialliberal som helst. De är alla besatta av genusträsk och identitetsromantik.
I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder. Jag kunde inte befria mig från den starka förälskelse jag befann mig i. Och den gick inte att förena med den familj jag tillhörde. Striden blev både mental och fysisk. Den gjorde mig till en än mer rastlös, vilsen och hemlös människa. Inte ens flykten förmådde jag välja. Det skulle ta fjorton år till.
Bilder kan påminna en om något avlägset, som ändå är starkt närvarande i nuet.
