fredag 31 maj 2024

Föll ur sängen i gryningen

 

När jag vaknade i morse föll jag ur sängen. Det jag fruktat var plötsligt verklighet. 
 

Jag har sämre balans för varje dag. Men liggande?!
Vår vän Arne föll så för några år sedan. Han hittades i koma av hemtjänsten. Dog på sjukhuset en vecka senare. 
 
Levande jagas vi av döden. 
 
***
 
Gryningen fotograferades av min dotter Catarina.

Det livsavgörande


 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.
Några tankar:
 
Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpasjön. Så ska det förbli. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 
 
Redan för tre år sedan avslutade jag mitt författarskap. Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.
 
Min blogg Nydahls Occident - i sina fyra olika uppenbarelser - hör till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.
 
Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig.
Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.
Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 
 
Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.
 
***
 
På bilden fyllde jag 71 år, och jag stod så här kaxigt vid vår bil i strandskogen söder om Åhus. När jag fyller 72 år kommer jag på sin höjd att stå bredvid bilen med en rollator. Det är sant. Och så kommer det att bli om några veckor.

torsdag 30 maj 2024

Khatia Buniatishvili - Erik Satie: Gymnopédie No.1

Tomheten är allt som återstår

 

Efter 21 år: tomhet, ingenting, möjligen minnen. Så ser mitt forna bibliotek ut. Slutstädat igår kväll.

onsdag 29 maj 2024

Albanska metoder och korthus

Skanderbeg-cognac från Albanien. Sötsliskig men minnesrik
 

 "Varför har du brytt dig om albanerna??? Det verkar ju antingen extremt eller perifert". Ja, så sa han.
 
Mitt svar var kort: "Jag kom dit 1972 första gången. Jag blev förälskad. I vad? Jo, i landskapet, dess böljande skönhet, i de vänliga, rara och försiktiga människorna (de levde i en diktatur), i dryckerna, i de tysta kvällarna, i de tomma stränderna och havets ljumma känsla, i cikadornas sång, i strupsången, i flickornas dans, i de svarta nätterna, i de bilfria städerna, i..."
 
Men det var mer än så. Det var den förföriskt isolationistiska "socialismen" jag förälskade mig i.Ja, jag vet hur fel det var, men jag ville verkligen att det skulle finnas öar fria från kapitalismens grepp, från den sovjetiska makten, från östblockets betongkommunism, från västerlandets köp och sälj-kultur, från allt det som plågade mig i Malmö och som jag trodde man kunde bli fri från genom "albanska" metoder. Det kunde man inte.
 
Ja, det föll som ett korthus, hela den albanska vägen föll ner i ett stup. Men det blev ingen slutpunkt för mig. Tvärtom. Jag är fortfarande uppslukad av det albanska. Ja, albanerna är fortfarande mina vänner. Här i landet, överallt jag möter dem med ett Mirdita, så vet de att de kan stanna för ett samtal med mig.
Den albanska kulturen och albanerna lämnar mig aldrig. Jag lämnar aldrig dem.
 
PS: Jag glömde nämna hedersbegreppet Besa, som förvisso har många mörka sidor, men ändå är viktigast av allt! Tack vare Besa räddades samtliga albanska judar från Förintelsen. De gömdes på den albanska landsbygden. Berättelsen är ännu mer spännande än så, förstås. I modern tid är det albanernas bästa bidrag till en humanistisk historia, som jag lärt mycket av. Läs t.ex. Norman Gershmans fantastiska bok i ämnet: https://www.adlibris.com/se/bok/besa-9780815609346
 
 

"Meningen med livet" - hur så?

Ett hörn av mitt nya sovrum.

Jag fick en stark impuls att sluta skriva om den litteratur jag läser. Istället borde jag skriva om hjärteangelägenheter. Varför? Av det enkla skälet att det är mitt hjärtstopp som förde med sig min totala tystnad; under flera månader varken läste eller skrev jag en rad.

Nu är språket hos mig igen, just som jag blev ännu sämre i min sjukdom. Två dagar av rent inferno har fått mig att tvivla på meningen.

Vilken mening? Har jag någonsin skrivit att jag tror på "meningen med livet"? Nej, det tror jag inte.

 

tisdag 28 maj 2024

Har du blod på dina händer? Då är du förmodligen Israel-vänlig!

 Jag läser Ulrika Knutssons artikel om "palestinaaktivisternas" angrepp på Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö:

Mellanösternforskaren Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö har utsatts för vandalism. Okända gärningsmän bröt sig in på hans kontor, förstörde teckningar som hans dotter gjort, klottrade på affischer och hängde upp blodbestänkta barnkläder.

Ett hotfullt budskap menade att forskaren ”hade blod på sina händer” och att ”Anders Persson sprider israelisk propaganda, hur mycket betalar de dig? Var ärlig”.

Denna aggressiva handling mot en enskild människa och akademisk forskare är ett oerhört tilltag, en attack på yttrandefriheten och den akademiska friheten, byggd på antisemitiska föreställningar. Klotter på affischer visar Hitlermustasch på forskaren och utrikesminister Tobias Billström. Anders Persson själv kallas ”zionist” och hans forskning ”propaganda”.

Jag tror att aktivismen som spreds och fortsätter spridas i första hand bygger på en feltolkning av skeendet. Ja, Israel har bombat Gaza till damm och grus. Ja, landets ledare kan kallas krigsförbrytare. Precis som Hamas är krigsförbrytare med en inledande pogrom till det krig som pågår.

Hur kan det komma sig att pogromen och massakern så snabbt glömdes bort? Varför är Israel att betrakta som paria-stat i dag, när landet är den enda "trygga" platsen för judar?

Israels betydelse har inte minskat, bara för att landets styrs av en grupp gangsters. Se på de gigantiska demonstrationerna! Halva Israels folk har höjt sina röster mot det som pågått länge, och som pågick långt innan det nuvarande kriget började. Israel är värt ett bättre öde än det Benjamin Netanyahu i samarbete med fascister som Ben Gvir och Bezalel Smotrich kan åstadkomma. Ju tidigare han avsätts i ett nyval eller genom en demokratiskt ledd kupp, desto bättre för landet, folket och hela regionen. Om två stater kunde födas ur detta vore mycket vunnet!

Det finns många viktiga frågor att begrunda och besvara.

 

***

 

Den islamistiska Hamas-massakern 7 oktober 2023 ska väl helst falla i glömska. Men det finns människor som bryr sig.

Varför inte ett ljud om detta i svenska medier: 

https://judiskkultur.se/events/the-october-7-forum?locale=sv 


 

Att räddas av Anders Bodegård

 

Anders Bodegård är en av sin generations skickligaste översättare från polska och franska. Kontraband kontradans innehåller 30 av hans texter om sin verksamhet. Han skriver om författare som han har översatt och diskuterar problemen med att tolka dem. Han skriver om möten med några av Europas främsta poeter Wisawa Szymborska, Adam Zaga jewski och diskuterar de svåra avvägningar som han ställs inför när han ska återge en så omstörtande författare som Witold Gombrowicz. Han resonerar om hur franska dramatiker kan låta på svenska, diskuterar frågor om ord, rytm, tonfall och mycket mer. Boken innehåller också några introduktioner till polsk idédebatt och politik.

Kontraband kontradans utkommer till Anders Bodegårds åttioårsdag och för urvalet svarar kollegerna Lars Kleberg och Jan Stolpe. Den senare har också sammanställt en bibliografi över Bodegårds översättningar, artiklar och framträdanden i radio.

Tack och lov hade jag fått hem Bodegård med dagens post, ty:

Jag bestämde mig för att sova en timme efter maten igår. Det var dumt. När jag vaknade mådde jag dåligt på samma sätt som när man smittas av influensa, med tillhörande kroppsvätskor.

Varför? Någon av mina mediciner eller något okänt fenomen?

Jag ska vara på Kliniken imorgon förmiddag och måste vara i skick att åka dit. 

Varför berättar jag detta för er? Ingen aning.  Läs Bodegård istället, det ska jag göra!

måndag 27 maj 2024

Belarusiska poeten Valzhyna Mort på scenen Stockholm

 

Belarusiska poeten Valzhyna Mort på scenen Stockholm. Henne hade jag några dagar tillsammans med i Berlin för mer än tio år sedan, kanske femton,då jag översatte hennes bok Tårarnas fabrik. 
 
Nu var min son Mikael hennes värd. Han kan ju tala hennes språk, ja båda. Ack, så märkligt det är, livet.
Valzhyna kom att bli vår vän. Astrid har besökt henne och hennes familj i USA.
 
Det var Bodil Zalesky som först visade mig på hennes författarskap.
 
Obs jag lånade den fina bilden från Mikaels sida. Läs den för mer information om arrangemanget: https://www.facebook.com/photo/?fbid=2452580544948338&set=pcb.2452580694948323

söndag 26 maj 2024

Patrick Modiano: Dansösen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Ja, många titlar men en och samma bok. Hör vad Modiano själv säger:

"Jag har skrivit ett trettiotal böcker, men i själva verket tror jag att det rör sig om en och samma bok där samma namn, situationer och miljöer återkommer utan att jag själv är helt medveten om det" säger han i en intervju i Vi läser.

I sjukrummet här hemma återupptäcker jag honom. Hans magiska lek med namn, adresser, mörker och ljus.
 
Jag går in hos Modiano väl medveten om att jag varit där förut men trevar mig ändå fram i en obekant miljö. Faror antyds. Problem finns. Men det är djupast sett de mellanmänskliga relationerna som är dramats motor och drivkraft, det kittlar fantasin att man känner igen namnen, nog har man mött de här människorna förut. 
 
Modianos språk pendlar mellan det är handgripliga och det fjärilslätt poetiska. 

Huvudpersonen är förstås den klassiska dansösen och hennes unga son Pierre. Namngivna vuxna är som sagt alla de män som kretsar runt henne som ljusbojar; var mötte vi Serge Verzini sist, var André Barise? Kan vi ens ha mött dem?
 
Dimmorna ligger vackra i gränderna men letar sig ibland in i dansösens liv på ett obehagligt sätt. Hennes namn känner vi inte, men vi vet att hon lånat alla sina böcker av doktor Madeleine Péraud.

Modiano är inte anonym och frånvarande. Hans jag är en tydlig berättare. Eller misstar jag mig? Det är i så fall en del av mysteriet i att läsa honom. Boken skildrar en femtiotalsperiod i författarens eget liv, det är ett faktum. Hoppen i tid är en del av metoden som driver fram dramat. Tiden är i sig glidande, förr och nu flyter samman.

Vad avgör storhet hos ett litterärt verk? Inte är det antal sidor. Inte heller texten som publikfriare. 

Modianos nya roman är endast 93 sidor i svensk översättning. 

Antal sidor finns inte med i minnet jag gör mig av den. Det gör däremot de enskilda karaktärerna, deras agerande och de mycket tydliga miljöerna. Och främst förstås Modianos språk. Det är en fröjd att läsa denna, hans nya bok som utkom i original så sent som 2023.


Ängsproducerad ukrainsk honung...

 

Min son Mikael har varit i Kiev och Lviv i litteraturens tjänst. 

I dag besökte han oss i vår nya bostad. 

Minnesgåvan vi fick var en burk lokal ängsproducerad ukrainsk honung.

Det var en välkommen paus i det eviga sängliggandet i neuropati.

Och så fick jag denna av honom:
 
Eva Vezjnavets, »Vad söker du, varg?«
 
Översättning från belarusiska Krystsina Banduryna & Mikael Nydahl 
 
»Jag läste Eva Vezjnavets roman och kände igen byn där jag växte upp. Hon väckte den till liv i min själ.« Svetlana Aleksijevitj
 
»Ryna satte sig på huggkubben vid lidret och brast i gråt. Ingenting skulle hon få tillbaka. Hon hade kuskat runt i världen på måfå, så långt från allt som verkligen var viktigt. Låt vara att det var snett och vint och halvdött, men det här, det var hennes, det var det enda som var viktigt.«



fredag 24 maj 2024

Liebestraum bortom smärtan

Det mesta blir likgiltigt när smärta överröstar allt, också den vackraste tanke. Eller när bilden kommer för mig:


I just det ögonblicket smälter de samman, Leonard Cohen och Franz Liszt: Came So Far for Beauty: Liebestraum No 3.

I came so far for beauty 

I left so much behind 

My patience and my family

My masterpiece unsigned


Stalins politiska teori praktiserad i Albanien

 

Vi som fick se Stalins politiska teori praktiserad i Albanien saknade uppenbarligen förmåga att se och höra. Svälja var vi däremot bra på, vi svalde allt man berättade för oss. Lögnerna och illusionerna samsades i denna nation av lydnad och anpassning. Vilka val hade albanerna? Inga alls! Om det fanns någon som ville välja tog det raskt slut. Fängelsecellen, arbetslägret eller nackskottet väntade lika säkert som Hoxhas skrifter växte sig tjocka utan att han själv skrev ett ord. Så kan hjärtlösheten se ut praktiserad av ”socialismens” arkitekter! Fasaden var detaljrikt trogen ideologin, vardagen brutalt olik. 

 

***

 

Frimärket köpte jag i den lilla butik som fanns på hotellet där jag bodde i Durrës, Albanien. Expediten, en äldre kvinna sa:"Yes, Stalin, he was a very good man". Vem kunde eller ville diskutera den saken med henne?

torsdag 23 maj 2024

Förlorat och heligt. Eget och Modianos

Strandängen, förlorad plats. Den var så viktig för mig.

Finns det något värre än att förlora självklarheter? Jag trodde inte det, innan jag blev sjuk och jag tror det inte nu.

Tak över huvudet, kläder på kroppen, mat att äta och friskt vatten. 

Men här i sjukrummet reflekterar jag mest över förlusten av hälsan. Varför tog jag den för given?




Jag fick en ny bok i gåva av förläggaren Elisabeth Grate i dag. Dansösen av Patrick Modiano. 

Sällskap i sängen har jag alltså. Bästa tänkbara. Och i den tysta ensamheten skänker det något mycket större, bortom begreppet glädje. Odefinierbart. Heligt.

Fredag är det snart, och vi kan inte träda in i sabbaten hur som helst. 

Jag stiger upp för några timmar och lagar en god måltid. 


Vad hände den 19 september 2010

Nya Synagogan (1859-1866) i Berlin. Foto: TN
 

Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för. 

Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument". 

I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.

(Skrevs 19 september 2010, repris i dag på förekommen anledning)

onsdag 22 maj 2024

Paradise Lost - eller hur ett krossat livsverk ser ut

 

Paradise Lost hette Miltons verk på blankvers. Nu är det snart blanka förmiddagen, jag gråter och vill gärna visa er. Översta bilden känner ni igen. Ett hörn av vårt bibliotek, den är tagen i juletid och unge Hjalmar håller på med sina julklappar.

Nedersta bilderna är spillrorna av biblioteket, ett krossat livsverk som jag byggde upp under femtio år. 

Under dagen kommer det en ny transport med flyttfirmans och Astrids hjälp. Var all bråte från Hammars kvarn ska förvaras har jag inte den blekaste aning om. Men en och annan bok finns kvar, särskilt de i den löjligt lilla hyllan på sovrummet som syns på nedersta bilden. Det är grunden för fortsatt liv.




 Det är svårt att vara människa. Det är ännu svårare att vara sjuk. Liggande det mesta av tiden har jag väldigt lätt att dras med av känslostormar. Det händer att jag kastas mellan totalt mörker och bländande ljus under en och samma dag. 

Jag läser författare som hjälper mig att hålla stabil kurs. Just nu Galärdagbok, som måste vara Imre Kertesz bästa, utifrån alla de titlar Ervin Rosenberg översatt. 

Riktig litteratur är något annat än s.k. böcker. De gräver på djupet. De bekymrar sig inte om utseende eller dialekt. 

När jag sover vet jag att boken finns kvar och att den väntar mig.


tisdag 21 maj 2024

Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren

 

Från vännen Lennart i Helsingborg damp det ner en inflyttningspresent i brevlådan.

Pang sa det! Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren. Så länge sedan är det jag bodde i en lägenhet, det var i Malmö.

Bokens översättningar är gjorda till danska av kyrkomusikern och poeten Asger Pedersen. Ren mumma för kvartsdansken som är jag.

Nej, jag vill inte bo här. Lägenheten bekämpar min frihetslängtan. Men jag ska fördjupa mig i Brassens texter, i ryggläge och ensamhet.

måndag 20 maj 2024

Hur ensam

Förflutenhet. Ale Stenar

Hur ensam kan en människa vara utan att förlora markkontakten?

Så funderar jag här i min relativt ensamma kväll. 

Det finns älskade människor i mitt liv.

Rädd för sanningen har jag aldrig varit. Inte ens den som gör ont. 

Jag vårdar och avskyr ensamheten lika mycket. 

Jag betraktar den som en fiende och vän. De människor jag älskar är en del av den. Paradoxen är förhärskande.

Klyvnaden är mitt liv. 

Det är avskyvärt och vackert. 

Kände på testiklarna, konstaterade smärtan...

 

Summan: tre månaders väntetid ändrad till akutbesök. På röntgenavdelningen för två månader sedan konstaterades cystor i testiklarna. Urologen tog fyra minuter på sig från kommandot "Dra ner byxorna", till "Då kan du klä på dig igen". Kände på testiklarna, konstaterade smärtan och sa att de alltjämt var för små att operera. Fick utskrivet Tamicten och Naprocur, båda med så förfärliga biverkningar att jag tvekar att ta dem.
 
På bilden är det fortfarande 1979. I lägenheten i Malmö håller jag lilla Catarina i famnen samtidigt som jag torkar håret. Sjukdomarna syntes då inte ens vid horisonten.
 
Måndag och pension idag.

söndag 19 maj 2024

"Låt det då ske; jag är beredd", Imre Kertész, två avslutande stycken i böckerna nedan:

 
 
"Vem ser genom oss? Att leva, tänkte jag, är en tjänst man gör åt Gud. Och medan uppmärksamheten riktades mot de anländande smårätterna och de klirrande glasen som höjdes för att fira min födelsedag, tänkte jag, om också inte just otåligt, så dock med en viss förväntansfull lättnad, att den löftesrika framtid som man på senare tid från alla håll hotar oss med, behöver jag varken uppleva eller förstå." 
 
(Ur Den engelska flaggan i översättning av Ervin Rosenberg)
 
"Låt det då ske; jag är beredd. Med en sista stor kraftsamling har jag än en gång visat upp mitt bräckliga, envisa liv - visat upp det för att sedan med mitt livs bylte i mina uppåtsträckta händer ge mig av och som i en mörk flods forsande, svarta vatten
 
                         sjunka till botten,
                         Gode Gud!
                         låt mig sjunka till botten
                         för evigt,
                                               Amen."
 
(Ur Kaddish för ett ofött barn i Ervin Rosenbergs översättning)
 



... stormen rensar bort bråten

Foto: Astrid Nydahl
 

Väta eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna och välter det multnande.

(På tal om sängliggandet med riktig sjukdom, ett tillstånd jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...)

lördag 18 maj 2024

Lang Lang — “Rêverie”, Claude Debussy

Jag lyssnar just på detta stycke på BBC 3, och måste få dela det med er. Här är det mästaren Lang Lang som spelar det.
 
 

Varför glömma islamist-terrorn?

 

Med jämna mellanrum läser jag nyheter som denna.

Varför glömmer vi bort hur detta förödande krig började?  

Glömskan är bästa sättet att dra felaktiga slutsatser. Med islamistiska terrorgrupper som Hamas - det finns många fler - blir tillvaron outhärdlig för människor och hela samhällen.

Är det något särskilt med oss skåningar?

 

Foto: Astrid Nydahl

Är det något särskilt med oss skåningar? Vi tar det från början med nuet: det finns inga skåningar jag känner som inte kan läsa eller förstå rikssvenska. Alltså behövs det inga speciella nyhetsprogram för oss.


Vi har inga särintressen. Annars är det just särintressen som styr vår tid. Det finns tidningar, radio- och tv-program, det finns statliga kulturanslag och det finns snart också särskilda butiker för särintressen som är etniska, könsmässiga, politisk. Härhemma har vi skojat mycket om att komma ut som rödhåriga och kräva särskilda rättigheter.


Och om inte det hjälpte kunde vi komma ut som heterosexuella med både barn och barnbarn. Men nu handlar det om vår skånska identitet.


Varför tycker 08-människor så illa om skåningar? Varför ser de ner på oss och fnyser åt vår dialekt? Just nu är det för att vi anses vara rasister. Det beror förmodligen på Sverigedemokraternas röstsiffror här hos oss. När jag var barn hette det bland mina stockholmska kusiner i Vällingby att vi kom från ”söder om landsvägen” och att vi var ”bönder”. Men de argument vi får emot oss nu är av tyngre karaktär. Vem vill vara rasist?


Jag tror att svaret finns i historien. De flesta som växer upp idag vet lika lite om Skåne som de vet om Finnkampen eller Sven Jerrings radioprogram Barnens brevlåda. Därför tror de att skåningar är som svenskar i allmänhet. Men det är vi inte. Vi är i grund och botten östdanskar.


Nu talar jag om skåningar. Jag menar inte lyxlirarna från Stockholm eller Tyskland som köpt hus i Simrishamn eller ute på det lantliga Österlen. Jag menar inte araberna bosatta på ”skånska” Rosengård i Malmö eller på ”skånska” Österäng i Kristianstad. Jag menar skåningar som jag själv, skåningar som har starkare familjeband med den danska nationen än med den svenska, skåningar som är republikaner i sitt ogillande av inaveln och analfabeterna på slottet i Stockholm men som ändå skänker en sympatiserande, vänlig tanke till Dronning Margrethe. Vi vet att vi är östdanskar, som Bornholms, delar av Blekinges och Hallands befolkningar och vi vet att vi har historien med oss när vi säger att forna tiders Skåneland ockuperades och etnifierades av svenskarna, så som nu andra länder etnifieras av andra folk.


Vi vet att Lund var vårt danska biskopssäte och vi vet att det var där centralmakten i Stockholm satte in stöten för att språkligt, kulturellt och vardagligt göra oss till svenskar. Men vi blev inte riktigt accepterade som det. Vi betraktas fortfarande, norr om den småländska gränsen, som halvdanskar. Vi har under barndomen fått höra att vi är ”skiderövar” och att vi inte är värdiga att kallas svenskar.
 
Tror ni att jag är skånsk separatist? Tvärtom. Nationalstaten är viktigare att hävda än på länge. Bara med den kan vi stå emot det Zygmunt Bauman betecknade som globaliseringens sämsta sidor. Sverige är en nation. Det gagnar ingen svensk minoritet, skånsk, jämtländsk, samisk eller annan att försvaga denna nationalstat.

Sandra och Hans Nydahl,
mina farföräldrar.
Jag berättar allt detta för att jag vill att den månghundraåriga tvisten mellan Sverige och Danmark, ytterst den med Skåneland, ska förvaltas så att den gagnar oss. Vi är nordbor.Vi är skandinaver. Vi skäms inte för det. Vi vet varifrån vi stammar och vart vi är på väg. Då blir det så oerhört mycket lättare att säga nej till politikerklassen i Köpenhamn och till politikerklassen i Stockholm. De splittrar och river ner. De förstör och söndrar. Men de gör det på gott humör och med solsken i blick. Så ser den politiska cynismen ut.


Därför hävdar jag med stolthet min skånska identitet. Den bär inom sig det bästa av tre kulturer; den danska, den svenska och den skåneländska. Och med det perspektivet kan jag hedra min farfars mor Mathilda Petersdotter, som tog sig till Köpenhamn, där blev gravid, födde den Hans Christian som adopterades av en fiskarefamilj Nydahl i Landskrona och som skulle bli min farfar och skånske anfader.

fredag 17 maj 2024

Svunna tiders framgångar

  
 

Those were the days, heter det i sången. 

 

Hårt arbete, framgångar, ekonomi byggd på priser och stipendier.

 
Allt är över. Nu sjukdom och smärtor. Slutpunkten är nära. Så får det vara, jag kan inte påverka det alls.

 

Jag hittade breven i dag: stipendium från Svenska PEN, ett fint pris från Svenska Akademien som Mikael och jag skulle dela på (meddelat av Horace Engdahl på den tiden han var Ständig sekreterare), samt ett pris från Samfundet De Nio. I dag och sedan länge skulle jag inte få en enda krona av dem. 

 

Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

 

I sin essä Om vänskap(kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”.


Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”


Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.


Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?


Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”
Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.


Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar.


Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:

”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”
Och:

”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”
I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!

”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.




torsdag 16 maj 2024

Om förstörelsen av Gaza

 – Det finns inget sådant som akademisk frihet eller yttrandefrihet när varje universitet i Gaza har bombats, när hundratals journalister och författare har mördats.

(Naomi Klein 16 maj i Stockholm)

 

Klein har en viktig poäng. Hur skulle dialogen mellan israeliska intellektuella och västvärlden se ut, när vi sett och förstått vad Israel rent faktiskt ställt till med, efter ofattbara bombningar beordrade av krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu? Klein talar om det faktiska förhållandet att varje universitet i Gaza har bombats till grus och aska.

 

Jag har alltid – med vissa undantag – sett mig som Israelvän. Efter Hamas historiskt avskyvärda pogrom den 7 oktober växte inom mig en ännu större solidaritet med israelerna och det judiska folket (som i realiteten består av många olika folk med judisk identitet). Israel har sedan sitt utropande 1948 varit den enda säkra platsen för världens förföljda judar, en plats att bygga liv och andliga liksom materiella värden. Jag har vid flera tillfällen sett och trott mig förstå hur den nationen ser ut, och jag har beundrat de människor jag mött, från hela världen med den gemensamma identiteten som israeler.

 

Israels ledare förstörde och fortsätter att förstöra denna känsla. Herr N:s kabinett går fram som klassiska folkmords-praktiker. De fortsätter att bomba utan minsta planer eller diskussioner för tiden efter kriget, om nu en sådan tid kommer. Den senaste månadens händelser pekar mot att de har en förhoppning att palestinierna helt ska lämna Gaza (för öknen?). Bombningarna leder inte till terrororganisationen Hamas utplåning, utan till förstörelse av ett helt civilsamhälle. Bara den blinde undgår att se det.