Ingen plats på jorden är säker för judar.

I Kristianstad centrum. Mobilfoto: T.N.

 

Hur ofta kan en människa rasa samma och ändå vara kvar i livet? Det är inte en fråga som leder till matematiska svar. Möjligen kan den säga oss, att frågeställaren själv närmar sig vägs ände.

Sedan Putin släppte lös den ryska fascismen - inom och utanför imperiet - fick också vi som är födda efter 1945 se vad ondska är för något. Imperiebyggande, förnedrande och förintande ondska omöjliggör allt hopp. Ingen plats på jorden är säker så länge Ryssland styrs av en fascistisk konstellation av militära, politiska och ekonomiska eliter, villiga att också dränera det egna landet och folket på dess resurser.

Den 7 oktober fick vi se hur jihadismen ser ut när den är väl planerad och genomförd av en ondskans gruppering, gödd av livet under ockupation och villigt inlemmad i den politiska mörkerkrets som styrs från Teheran. Massakrerna i södra Israel är för alltid inskrivna i de historieböcker som berättar om att ingen plats på jorden är säker för judar. Det är den enskilda insikt som krossar mig. 

Israel skapades som ett säkert hem för världens judar. Förintelsen hade talat sitt tydliga språk. Men världen talar numera om landet som vore det uteslutande bestående av "bosättningar" och inte en nation. De verkliga bosättarna är förvisso ett gigantiskt problem och ett Israel efter kriget måste göra upp med den fanatiska rörelsen. Auschwitz är väl den enda "judiska bosättningen" som omvärlden accepterat. Inte ens en allierad bombning av järnvägen dit skedde under hela Förintelsen.