Att sitta på bänken

Foto: Astrid Nydahl

 

Under söndagen åkte vi för att titta på hus. Långt ute på landsbygden, i en by för oss båda bekant. Urgammal, dansk by.

Huset var extremt välskött. Mannen hade avlidit där. Inte en repa i den gamla parketten. Vitmålade väggar som knappt bar spår av liv. Två våningar med källare och bergvärme.

Priset de skulle utgå ifrån var rejält under miljonen. Men när vi skulle gå i trapporna till andra våningen, där tre sovrum och ett magnifikt badrum fanns, insåg vi att det skulle bli omöjligt. För smalt, för brant. 

Nu vet vi att ett hopp kan släckas på mindre än fem minuter. 

Hemkomna ville vi inte ens tända lamporna. Det bästa hade varit att bara få somna. Djupt, länge, kanske ännu längre.

Att sitta på bänken gör jag nästan alltid som åskådare. I dag blev det likadant.