Foto: Astrid Nydahl |
När jag intervjuade Ervin Rosenberg, som översatt Imre Kertész till svenska, tog vi upp så många ämnen att texten kom att fylla en halv essäsamling.
Jag har privat fått höra "åsikten" att det som nu sker i södra Israel (den våldsamma och omfattande massakern) och Gaza (det våldsamma bombandet, gisslandramat etc.) ingår i en förutbestämd plan. Man kunde kalla den uppfattningen för kreationism. Den idétraditionen är så full av ren dumhet och inbilsk fantasi att jag vägrar befatta mig med den. Det som pågår sedan massakern och framåt har fått många vänner att skiljas åt och familjer att splittras. Min solidaritet med judarna är livslång och inget kommer att rubba den. Om så idioten som nu styr landet skulle vara dess siste kejsare skulle jag vara 100% solidarisk med judarna.
Därför avslutas denna eftermiddag en privat vänskap som i många år, från och till, betytt mycket för mig, men så visste jag fram till nu inte glasklart att den också innebar det slags "israelvänskap" som en särskild sorts kristna sprider. Jag lärde mig innebörden av den sortens "kristen sionism" i den mångåriga kontakten med herr R, lärare på Livets ord, och sedan flytten till Lissabon också en allt mer kunnig fado-människa. Och - dessvärre - kreationist av värsta sort.
Sådana vänskaper är försumbara. De brister förr eller senare, blir aska. Därmed är ännu en avslutad. Jag har andra vänner att i dag hälsa Shabbat shalom, vilket redan är gjort.
Jag väljer således att avstå den diskussionen, i dag och framöver, och
erbjuder er att istället läsa dessa kloka rader av Ervin Rosenberg,
hämtade ur vår gemensamma text Ödeslösheten, förintelsen och det totalitära (som i sin helhet finns med i min bok Alla de andra som också skrev, Tusculum förlag 2009).
Ervin Rosenberg:
När vi talar om ödeslösheten, så som den skildras i Kertész romaner och
beskrivs i hans essäer och tal kan vi inte bortse ifrån det slags politiska
system, de fascistiska och det kommunistiska, som författaren har personlig
erfarenhet av. Dessa system kan tyckas olika, i grunden är de lika i den
meningen att de är totalitära eller. Kertész är född och uppvuxen i ett Ungern,
som under hans barndom och pojkår var en protofascistisk, auktoritär stat, där
halv- eller pseudodemokratiska institutioner (till exempel relativt fria
domstolar) existerade i skuggan av en halvfeodal, halvkapitalistisk,
irredentisk, klerikal, antisemitisk maktstruktur. Det var denna stat som driven
av sin vilja att återerövra de områden som landet förlorat efter första
världskriget, lierade sig med axelmakterna, stiftade raslagar vilka steg för
steg utestängde judarna ur samhället, och i slutänden med berått mod,
frivilligt utlämnade hundratusentals medborgare av judisk börd åt
Hitlertyskland och Förintelsen. Erfarenheten av utsatthet och prisgivenhet, av
den obefintliga möjligheten att påverka och ännu mindre att styra sitt liv,
kommer därifrån. Efter befrielsen i lägret och ett kort mellanspel på några år
(1945-1948) gör han snarlika erfarenheter i samma land under det andra
totalitära systemet, det som gick under namnet socialism: utsatthet,
prisgivenhet, fullständig brist på frihet, total omöjlighet att påverka sitt
liv. Under sådana omständigheter är det uppenbart att ”tragedins hjälte (…)
människan som skapar sig själv och går under” (Galärdagbok, s 9) inte kan
existera, då är människan ”ödeslös”.
Kan man hävda att erfarenheten är universell? Är
prisgivenheten lika total, så att säga lika oundviklig i stater som bevisligen
inte är totalitära? Är vi ”herrar över våra liv, om vi styrs av ett öde eller
om vi rentav saknar både egen makt och/eller ett öde”, frågar du. Svaret
måste bli dubbelt beroende på hur vi fattar ordet. Förstår vi det som fatum, en
av en gudomlig makt för människan utpekad livsväg – det är i kampen mot den som
den tragiska människan går under – då är vi inte ”ödeslösa” men knappast
”herrar över våra liv”. Fattar vi däremot ordet öde i dess moderna betydelse,
det vill säga ett levnadsförlopp betraktat som påverkbart av människan (”forma
sitt öde”), alltså som synonym till ”existens” eller ”liv”, då är situationen
en annan. I det senare fallet måste vi säga att vi har åtminstone viss makt, vi
kan i viss utsträckning forma vårt öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar