Istanbul 1905 |
Med tanke på Turkiets destruktiva roll i vår samtids dramatiska skeende, och en låtsassultan som Erdogan får bestämma över våra öden, finner jag denna roman av största betydelse.
Nobelpristagaren Orhan
Pamuk är intressant ur flera olika perspektiv, inte minst i egenskap av
sekulariserad turk. Han är en modern författare med djupa rötter i hemstaden
Istanbul. För sin attityd till liv, religion och litteratur har han flera
gånger hotats till livet och tvingats på flykt undan islamister och politiska
fanatiker.
Med tegelstensromanen Herr Cevdet och hans söner (Övers. Mats Müllern,
Norstedts) plöjer han sig tillbaka till 1905 då det Osmanska riket är ett
sultanat, och han följer sina huvudpersoners familjer och ättlingar tre
generationer framåt, till det moderna Turkiet i början av 1970-talet.
Under dessa sjuttio år genomgår det Osmanska riket sin genomgripande
förvandling och med Kemal Atatürk (1881-1938) vid rodret bannlyses religionen
som en del av den moderna turkiska statens offentliga liv.
När Turkiet skapades på 1920-talet blev Atatürk dess ledare, och han genomförde
en rad reformer. Så sent som under 2008 har han blivit en symbol i kampen
mellan dem som vill bevara den sekulära staten och dess islamistiska
motståndare, och frågan om slöjan återigen blivit het. Turkiets politiska
turbulens har påmint världen om att slöjan är mer än "ett stycke harmlöst
tyg".
Man ska inte undervärdera styrkan i sådana symboler, och det är mot den
bakgrunden man kan läsa "Herr Cevdet och hans söner", som kommit att
kallas en turkisk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks". Det
kanske mest anmärkningsvärda är att detta är Pamuks debutroman. Han skrev den
färdig redan som 26-åring!
I en intervju i tidskriften The Paris Review sa Pamuk: "Jag läser alltid
mina arbeten för människan jag delar mitt liv med (…) Jag påminns ständigt om
Thomas Mann. Han är en av mina förebilder. Han brukade samla hela familjen, de
sex barnen och hustrun, och så läste han högt för dem. Jag gillar det. Pappa
som berättar historier".
Det är lite så det känns att läsa Pamuks roman. Man tycker sig sitta i cirkeln
av människor som lyssnar när han berättar. Romanen är ett myller av människor,
rum, hus där dörrar öppnas och stängs, där man kilar mellan rummen, samtalar
med varandra medan man gör något helt annat.
I bästa mening kan man säga att vi möter en riktigt gammaldags episk roman,
helt i klass med Thomas Manns verk. I Pamuks roman rör vi oss över lång tid,
det kan ibland vara snårigt att hänga med bland alla människorna, men man sänks
ner i deras göranden och låtanden, blir en del av deras verklighet. Romanen är
både en familjeskildring och en skildring av hur den turkiska nationen föds och
utvecklas.
Bokens första del sätter ljuset på en dag i livet för Herr Cevdet, köpmannen,
småborgaren. Det är han som blir urfadern för den familj som skildras tre
generationer framåt. Hans liv tecknas utifrån de vardagliga små
förtretligheterna och tidsandan runt 1905 tecknas utifrån välkända historiska
händelser. Som läsare behöver man aldrig tvivla på var i tiden man befinner
sig.
Men det är kanske med bokens andra del (1938) som det hettar till ordentligt,
och den mest gripande gestalten, den ene av två söner, Refik, som drömmer om
att bli både poet och europé, som visar prov på socialt samvete och läser sina
Voltaire och Rousseau och märker att han hör mer till dem än till Koranen. Där
griper Pamuks egen livshållning in i berättelsen på ett övertygande sätt. Refik
är 28 år gammal, känner sig svagt bunden till självmordslöftet, och han har
just fått publicerat sin första diktsamling. Refiks framtid kan inte förbindas
med faderns affärsverksamhet. Han vill vara en fri ande.
Ett annat minnesvärt inslag är hur Refik och hans vän Ömer möter herr Rudolph,
en tysk ingenjör som bott tio år i Turkiet, och med honom samtalar om Europas
situation, sedan Hitler gripit makten.
Den tredje och avslutande delen av romanen utspelar sig en dag 1970, med
sonsonen Ahmet och hans vänsterpolitiska syn i centrum. Turkiet genomlider en
mycket turbulent period och en ny militärkupp är nära förestående.
Hur man än uppfattar romanen är det omöjligt att inte läsa in Orhan Pamuks egen
familjehistoria. När sonsonen Ahmet i boken uttrycker sin lycka går han för att
måla! Just så försökte också Pamuk själv en gång slå in på konstnärsbanan, tack
och lov valde han litteraturen istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar