Alla är vi barn i början - och min egen prosadebut, Fabrik

Alla är vi barn i början, 1976

Skivan är tydligt politisk. Omslaget utgörs av en målad bild av ett ungt par, liggande bredvid varandra i sängen, samt med en bok av Mao på köksbordet (notera också SKP:s tidning Gnistan!). 

Utdrag från skivans konvolut: 

"För mig är progressiv musik en ärlig musik. En musik som ställer sig på folkets, på arbetarnas, på de förtrycktas sida. En musik som inte är ett självändamål för en gitarrvirtuos. En musik som inte söver, inte ljuger. En musik som värmer och som krymper avstånd. En positiv, enkel musik som sprider glädje och medvetenhet. En musik som vågar ta ställning." 

Och samtidigt som Lasse Tennander släppte denna, gav jag ut min prosadebut, Fabrik, på samma förlag.

Min första prosabok, utgiven 1976 på Oktoberförlaget i Stockholm. Obehaglig att ens öppna i dag. Kommunismen är och förblir ett gift, äter upp både själ och hjärta. Massmördar i frihetens namn. Förföljer, våldtar och fängslar.

Här en text från Wiki som jag inte sett tidigare (och den kan av flera skäl få mig att le en smula, vet inte vem som skrivit den)

Nydahl, Thomas: Fabrik

 

 

Thomas Nydahls romandebut från 1976. Berättelsen utspelar sig på en färgfabrik nånstans i Skåne under 70-talet. Boken kretsar kring några av alla de arbetare som dagligen kämpar på i thinnerångor och giftigt dam. Det är främst tre personer som driver historien framåt. Satsaren Arne som är purken på fabrikslivet och samhället i sin helhet. Han försöker tänka ett steg längre. Han inser att det är de själva som måste få tummen ur om saker o ting ska bli bättre. Han har inte mycket till övers för teoretikerna och dissar sovjetimperialismen. Fast Albanien o Kina, de tycker han verkar vara okej. Med en fot i skiten. 

 

Knut är en gammal kroppsarbetare som har slösat bort sitt långa liv på en mängd farliga arbetsplatser. Han är sliten. Kroppen har så sakteliga slutat fungera. Han har något fel på rövmuskulaturen och har börjat skita ner sig titt som tätt. Han stred på Finlands sida i vinterkriget mot sovjet o är anti-bolsjevik av första graden. Birger är fabriksfånen. Han städar golven och får utstå en massa spott o spe. Egentligen är det inte nåt större fel på han. Inte så kvick i tanken kanske. Det är omgivningen som gör honom till dåren. Han söker desperat efter kärleken. 

 

Facket sitter i företagsledningens knä och manövrerar mot arbetarna. Efter att ledningen vägrat löneförhöjning traskar några arbetare med Arne i spetsen runt o samlar in namn i protest. Det ger som väntat inget resultat. Då bryter en vild strejk ut. Fackets ordförande försöker få folk att gå tillbaks till arbetet. Han lyckas halvt. Folk går tillbaks men lovar sätta sig igen om lönehöjningen uteblir. Lönen höjs. 

 

Bolaget gör vinster på den dåliga arbetsmiljön. Ämnen som är giftiga hanteras utan säkerhetsåtgärder. Innehållsförteckningar och varningssymboler göms undan, klagomål från arbetarna förtigs eller slätas över. En del arbetare får läggas in på thinneravgiftning, någon får cancer. De flesta funderar över hur mycket de själva skadats av kneget.

 

Huvudrolls innehavarna följer olika banor. Arne radikaliseras och dras allt mer in politiken. Han är lite partikommunistens dröm. En stridbar arbetare som kopplar upp sig mot partiet. Man får ju lätt intrycket av att boken är lite av en värvningsbok för just kommunistpartierna. De här två var ju sovjetfientliga unt Mao- och albanien-kramare i mer eller mindre skala under den här tiden. Misstankarna blir ju inte mindre när tittar på vilket förlag boken är utgiven på Oktober, KFML´s/SKP´s eget förlag.

Fast det verkar ju inte nån ren värvarprodukt det här. Thomas har själv jobbat på fabrik en längre tid så även när boken gav ut. Finns för mycket värme och riktiga människor i den. Som Knut. Nedbruten och försupen av ett liv i misär. Ett liv i arbetet. Förnedring och meningslöshet. Eller Birger som lyckas hitta någon som bryr sig om honom. En kärlek han kan fly till.