 |
| Foto: Astrid Nydahl |
What was it you wantedI ain't keepin' scoreAre you the same personThat was here before(Bob Dylan, från Oh Mercy 1989)
Är jag samma människa som jag var fram till klockan fem den 9 maj? Det är jag inte. I flera viktiga avseenden är jag en annan.
Det som pågår runt mig går att känna igen. Putin-fascismens vidriga angreppskrig i Ukraina fortsätter. I Israel förstör en extremregering landet med groteska beslut och tillåter fascister att inneha ministerposter. I mitt eget land går det så snabbt utför att många väljer att se åt ett annat håll. Kombinationen av politisk populism å ena sidan, och gangstervälde å den andra försätter oss i permanent kristillstånd.
"Vi behöver inte ett växande skuggsamhälle och lydiga angivare. Det blir ju, som många redan konstaterat, som i Nazityskland", skriver Eva-Märta Granqvist i Magasinet Konkret. Hon presenteras som skribent, aktivist och konceptkonstnär.
Det väcker två tankar, och den första är frågan vad denna kvinna vet om Nazityskland. Den andra frågan är, hur vi ska hantera Sveriges djupgående kris när vi har vänsterdebattörer som saknar markkontakt.
Min ohälsa accelererar. När jag ska tas om hand av specialist måste jag resa tvärs över Skåne, ända ner till den södra spetsen med buss. Något val ges inte. Kön till en sådan specialist på centralsjukhuset här i stan är 12 månader lång.
Vem är jag att beklaga mig? Jag är i alla fall inte samma människa längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar