Erik Andersson: Torv. Resor på brittiska öarna (Daidalos)

 

Det höjer stämningen när en ny bok av Erik Andersson anländer med posten.

 

Det har hänt nu. Boken heter Torv och redan titeln väcker min nyfikenhet. Vad är detta? Svaret är rätt så enkelt: en bok om resor på de brittiska öarna, komponerad utifrån fem essäer/reportage och ett efterord. 

 

Anderssons texter bygger alltid på gedigen kunskap. Han vet varför han kommit till en bestämd plats, och befinner sig därför på en annan planet än den genomsnittlige turisten eller ”upplevelsebranschen”. 

 

Yorkshire Dales

I Torv är både resmålen och berättelserna om dem starkt formulerade och erfarna. Som kontrast till det massmediala ältandet är de ett reningsbad i själva skriv- och läsekonstens anda.

 

”När jag kom upp på den första kullen kunde jag överblicka situationen. En bit upp på backen löpte smala men höga och vällagda stenmurar. Idén med dem måste vara att hägna in fåren så att de inte irrade ut på mooren (…) Jag gör ett försök att bestämma mooren etymologiskt. Som jag misstänkte är det ett samgermanskt ord, och det betyder lite olika saker på olika språk.” (s.39-40)

 

Så elegant kan skiftningarna vara i texterna. Först det konkreta, att ta sig upp på första kullen. Sedan en djupdykning i begreppet moor. Och efter den återkommer han till en vandring i dimma eller mörker, då mooren blir en hotfull plats, med ett påpekande att i ”litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser…” (s.41)

 

Av bokens essäer/reportage håller jag nog Blöta berg högst. Den bokstavligt talat trevar sig fram i ett för mig helt främmande landskap, som är både skrämmande och spännande. En del av bokens putslustigheter får man ta, de ligger på lur lite här och var, som The moor the merrier. Det är ur just denna text jag citerar ovan.

 

The Quiraing | Isle of Skye

Den föregås av Torvtäcket, en text som söker just torvtäckenas historia. På Achill Island lär vi oss om odlandets villkor, bestående av sand och tång, liksom om kylans och vätans betydelse för torvens egenskap av täcke för landskapet. Direkt därefter kommer Rundhusmästarna, från Isle of Skye, som är en av de inre Hebriderna, där Andersson visar oss innebörden av begrepp som brosch och hillfort. Som mycket intressant och glädjande sällskap får vi legendariska Samuel Johnson och James Boswell.

 

Slievemore

 

 

Också den mycket långa, dialogspäckade Spårändringar om och från Yttre Hebriderna har kvalitéer man kan framhålla; ”Se er om i världen! Bråk mest överallt. Jag tänkte bygga min nation på geologisk grund.”

 

I avslutande Fensalarna befinner vi oss i East Anglia, som är tidsmässigt placerad mitt i covid-pandemin och dess tomhet. Här präglar också Brexit människor och miljöer, ”en tsunami som slutgiltigt skilde Storbritannien från det europeiska fastlandet”. 

Erik Anderssons nya bok är en sådan man mer än gärna rekommenderar sina vänner att läsa.

Achill Island

***

 

Förlagspresentation:

·       Torven är inte bara torv. I dess djup finns ett arkiv över natur och kultur alltsedan den senaste ned­isningen. Där finns pollen som berättar om vad som har vuxit och vad som har odlats. Där finns lik, mosslik, förunderligt välbevarade. Där finns kullvälta träd och skelett från jättehjortar, och där finns tusenåriga tunnor med smör: ännu ätligt, men med en underlig bismak.

Torvmossarna dyker upp ideligen under Erik Anderssons resor till Brittiska öarna. I de fem utfärderna i den här boken kommer han också in på det mystiska skotska tornhuset, brochen; utdikningen av East Anglia; spåren efter nordiska seder och språk; klimatet, sjöfåglarna och litteraturen.